Dra inte falska växlar på nejsegern
Nejsidan vann en övertygande seger i folkomröstningen om euron. Men hur skall den tolkas? Här finns det skäl att se upp när framträdande euromotståndare drar alltför stora och i vissa hänseenden falska växlar på segern.
Visst är vi eniga med nejsidans frontfigurer om att folkomröstningens resultat skall respekteras. Det kan inte bli tal om någon ny folkomröstning under denna mandatperiod.
Även om varje riksdag naturligtvis är suverän kan det knappast bli fråga om någon ny folkomröstning i eurofrågan ens under nästa mandatperiod. Min personliga tro är att frågan inte kommer att aktualiseras förrän Storbritannien eventuellt bestämmer sig för att gå med. Att döma av opinionsläget kan det komma att dröja åtskilliga år.
Men trots att vi kan vara eniga om att svenskt medlemskap i EMU:s tredje steg inte längre är aktuellt är vi inte eniga om hur folkomröstningsresultatet i övrigt skall tolkas.
Nils Lundgren och Sören Wibe skjuter exempelvis över målet – det vill säga bom – när de på Dagens Nyheters debattsida den 5 januari påstår att över 40 procent av alla svenska medborgare står utan reella politiska alternativ i EU-valet den 13 juni.
Nomineringarna till Europaparlamentsvalet är enligt Lundgren och Wibe skandalösa därför att japartierna nu nominerat "kandidater som i stort sett alla är lydiga jasägare i EU-frågor". BOM!
Partierna i allmänhet – och jag talar naturligtvis om kristdemokraterna i synnerhet – nominerar kandidater som ställer upp på partiets valmanifest inför EU-valet. Placeringen på listorna påverkas starkt av provval men också av individernas engagemang och kunskaper. Dessutom söker nog alla partier få en rimlig balans mellan könen vilket med få undantag lett till "varvade" listor.
Det är partiets politik i Europafrågor som kommer att torgföras i valkampen. Det skulle förvåna mig storligen om något partis valmanifest motsvarar "lydiga jasägare". Det finns med andra ord ett spektrum att välja mellan den 13 juni – från vänsterpartiets och miljöpartiets EU-negativa listor till mycket EU-positiva – men inte okritiska – röster bland borgerliga partier.
Konstruktivt kritiska är vi kristdemokrater i förhoppningen att kunna bidra till att EU utvecklas enligt subsidiaritetsprincipen – det vill säga att beslut skall fattas och verkställas på den lägsta möjliga nivån för att de också skall bli effektivt implementerade.
Men skall inte en överväldigande nejseger i eurofolkomröstningen respekteras så att partierna nominerar fler kandidater med "nejprofil" och placerar dem högre upp på listorna?
Lundgren och Wibe visar själva varför ett sådant krav är irrelevant i sammanhanget. De påminner om vallokalsundersökningen (Valu) som visade att en ännu större majoritet än 1994 ansåg att Sverige borde vara medlem i EU. Detta till trots röstade en majoritet mot att låta regeringen bestämma vid vilken tidpunkt Sverige borde söka ta tredje och sista steget in i EMU.
Säkert fanns det många som röstade nej till euron därför att de inte vill att Sverige skall vara med i EU. Men det stora flertalet vill vara med och utveckla den europeiska gemenskapen.
EMU-frågan har vi alltså lagt bakom oss för lång tid eller till dess Storbritannien bestämt sig. Det är inte den frågan som våra företrädare skall debattera i Bryssel. Hur man röstat i EMU-valet får på så sätt inte någon avgörande betydelse för placeringen på listan.
Kristdemokraternas två EU-parlamentariker röstade olika i eurovalet och står nu på första respektive tredje plats på den varvade listan. De står bägge bakom det valmanifest som partistyrelsen antagit. Här kommer väljarna tydligt att förnimma att vi är kritiska på en rad punkter – inte minst till Frankrikes och Tysklands brott mot tillväxt- och stabilitetspakten – och vill verka för rader av reformer inom EU.
Men många frågar sig – och oss – varför vi då inte vill ha folkomröstning kring författningsfrågan? Helt enkelt därför att det – i likhet med exempelvis statsbudgeten – är alltför stort och omfattande för att folket på ett rimligt sätt skall hinna sätta sig in i frågorna så att de har rimligt underlag för att rösta för eller emot. Här måste vi lita till den representativa demokratin.
Däremot beklagar vi att debatten kring vad som kallas EU:s grundlag inte får genomslag i medierna och bland allmänheten. Det behövs – inte minst för att folkviljan skall kunna göra sig hörd den 13 juni och i riksdagsvalet 2006.
