Drakspiran var aldrig avsedd för Heliga Trefaldighetskyrkan
Det finns ofta flera historiska ”sanningar” som bygger på att ett rykte återgivits många gånger, eller att det är spektakulärt, och till sist blir till sanning. Det finns ingen som kan bevisa att Caesar verkligen sade Alea iacta est, ”Tärningen är kastad”, när han gick över floden Rubicon år 49 f.Kr. Karl XII sköts till döds under slaget vid Fredriksten 1718, men det finns inga bevis för att kulan verkligen var den omgjorda ”kulknapp” som ofta refereras till. Lokalt kan man också fortfarande få höra att staden Åhus grundlades 1149, vilket saknar all historisk förankring.
Ett av historievetenskapernas viktigaste verktyg är källkritiken, vilken hade en ivrig förgrundsfigur i historikern och lundensaren Lauritz Weibull under tidigt 1900-tal. Källkritik är en kritisk granskning av källmaterial, och man bedömer dess trovärdighet och därmed hur man skall tolka historien.
Att drakspiran skulle ha varit avsedd för Kristianstad avvisades redan av förre museichefen Thorsten Andersson som en grundlös, gammal tradition, och då på källkritiska grunder.
Man kan ytterligare problematisera detta. Peter Hule Kristensen, arkitekt och professor vid Kungliga Akademien – Arkitektur, Design, Konservering, säger till TV 2 Kosmopol 2024-04- 17 att ”Spiran var från 1777 – långt över 150 år efter att den första drakspiran tornar upp sig över den historiska byggnaden. Den nya spiran gjordes i samband med en renovering 1777”.
När Börsen i Köpenhamn byggdes under tidigt 1600-tal är det renässansen som är gällande stilideal. 1777 har rokokon avklingat och övergått i Louis Sieze-stilen, som kan likställas med den gustavianska stilen i Sverige. Det är två olika stilideal och vi har ingen aning om hur den ursprungliga spiran såg ut. Sannolikt var den helt annorlunda om den ens fanns med från början, vilket ibland har ifrågasatts.
I Kristianstadsbladet 2024-04-21 menar Kenth Olsson att ”traditionen om spiran” har ”ett lokalhistoriskt värde i att den återberättas och på så sätt lever vidare i nutid som det den är, en gammal muntlig tradition”. Sägner, traditioner och myter har sina givna platser i den historievetenskapliga diskursen, men kan samtidigt vara problematiska om man vill förmedla nya forskningsrön. Det finns ibland en konservatism bland avnärmare av historiska fakta.
Man söker sig gärna till gamla och invanda sanningar, eller till berättelser som är tillräckligt iögonfallande, spännande och spektakulära. Som kommunikatör av historia är det väsentligt att relatera till ”äldre sanningar”, samtidigt som man framför nya forskningsrön på ett nyktert och adekvat sätt.
Bertil Helgesson, Fil Dr/Arkeolog
”Man söker sig gärna till gamla och invanda sanningar, eller till berättelser som är tillräckligt iögonfallande, spännande och spektakulära.”
