En vandring genom Kristianstad
Konst är vitalisering. Skulpturer av enkla ting utan abstraktion sparar tid och association. Glädjen att förstå utan åldersgräns. Konst får inte bli en illusion. Tar en kort promenad längs Östra Storgatan, stannar till vid Axel Olssons bronsskulptur ”Romeo och Julia”. Den är på något sätt unik, nästan levande. EN dragspelande gårdsmusikant spelar för en åhörare i öppet fönster. Det ger en bild av gemenskap i lysande brons. Något av 70-talsromantik och dansk gemyt av musikant med positiv. Kanske någon stadsbo minns en skäggvagabond med plommonstop, orgel och vev vid Cardellsgatan. Ett trevligt inslag i gatuvimlets rytm.
Östra Storgatan är en stressgata jämfört med Västran. Folk har så bråttom. Till och från arbete. Biltrafik vid Stora torg. Korsande gångtrafikanter och cyklister. Aldrig tid att stanna upp. Men konst av Axel Olsson harmoniserar för lugn och eftertanke.
Längre ner i gatan står ”Filmfotografen”. En bronsfigur som representerar Filmmuseet och Sveriges första biograf, Cosmorama. Tycker han påminner något om fotografen vid klassfototagning på 50-talet. Han som kröp in bak ett skynke, sa omelett, för det vackra leendets minspel. Med dansk kultur blev lilla Paris ett svenskt Hollywood. Liberalism förenar kollektivism till realism. Östra Storgatan är ett öppet levande galleri. Byggnader ger oss en arkitektorisk blick av det gamla Kristianstad.
Jag avrundar min promenad vid Västra Vallgatan-Tivoligatan. Bara för att se bronsreliefen ”Café Rio”. Det var centrum och privilegium för det arbetande folkets frukost. Allt från soldater, tidningsfolk, hantverkare och artister. Det praktiska livets kunskap och allmänbildning. Café Rio var ett kulturcafé. Vaxduksborden, brödfat av näver och rostad kaffedoft vilar nu i minnet av skrin.
Bengt Svensson
