Dagligen ser jag hur barn med Npf (Neuropsykiatriskt funktionshinder) kämpar för att orka med en skolgång som ligger långt bortom deras förmåga. Det finns engagerad och kunnig personal både på mitt jobb och min sons skola, men det räcker helt enkelt inte. Vi räcker inte till!

Skolfrånvaron ökar, hemmasittarna blir fler. Skolan som den ser ut idag är helt enkelt inte utformad för elever med Npf.

Det är för stora klasser, för många intryck och för stökig miljö för att ett barn som är särskilt känsligt för stimuli ska må bra, ännu mindre tillgodoses en bra utbildning.

När jag kommer hem från mitt jobb och mina barn från sitt (skolan) möts jag av en elvaåring som är så uttömd på energi att han inte ens orkar äta middag med familjen utan får den serverad på sitt rum. Läxor är inte att tala om och dagarna då vi inte får honom till skolan överhuvudtaget blir allt fler.

I mitten av förra året började det pratas om en särskild undervisningsgrupp som skulle startas i kommunen för elever som min son. Jag blev hoppfull, både för hans skull och för elever jag träffar. ”Vad bra! Äntligen gör man ordentliga anpassningar!” Sen blev det tyst. Det var något om en hiss (som inte gick hela vägen upp?), sen var det lokalen och personalen och ja… vad hände egentligen?

Jag tror att i ett mindre sammanhang, med erfaren och genuint intresserad personal, kan vi öka måluppfyllelsen i skolan inom kommunen och samtidigt bidra till en lugnare arbetsmiljö för de elever som inte behöver extra anpassningar i den vanliga skolan.

Om min son fick vistas i en miljö som var anpassad efter hans behov och utifrån hans funktionshinder skulle han kanske få betyg i alla ämnen när den tiden kommer, få möjlighet att skaffa sig kompisar och kanske till och med tycka att skolan är rolig att gå till.

Kanske skulle min son orka äta middag med familjen…

Elin Sohl, elevassistent och Npf-förälder.