Gemensamma nämnaren: Sverigedemokrater i styret
I Höör hotas en gammal kvarn i robust trä och tegel av rivning. Byggnaden utgör ett synnerligen fint och talande exempel på äldre tiders bruksarkitektur. I Trelleborg har Axel Ebbes konsthall länge behandlats så styvmoderligt att den närmast dött svältdöden. Ständiga diskussioner om finansiering, öppettider. Samma med museet i Hörby, en traditionell vacker byggnad i tegel och puts som visar etnologiska utställningar om äldre vardagsliv bland annat.
Vad som förenar dessa tre kommuner är att SD har stort inflytande. Med förlov sagt utgör dessa exempel ingen nyskapande samtidskonst utan ligger snarare i linje med det ”gamla fina Sverige från förr” som SD säger sig vilja värna. Kort sagt lättsmält som lockar folk att stanna hemma i det småskaliga, det Sverige som ju SD talar sig varm för.
”Så vilka kulturella värderingar står SD för? Vad av deras ”fina gamla Sverige” anser partiet vara värt att värna om?”
Till detta lägger vi nu att de medverkat till rivningsbeslut av Sösdala simhall. En byggnad som talar om det progressiva Sverige när vi lyfte oss ur Lubbe Nordströms Lort-Sverige. Det glöms ofta bort att funkissimhallar och idrottsanläggningar från folkhemstiden fyllde en socialhygiensisk funktion och inte bara var för idrott utan även en slags ny samlingspunkt.
Det borde alltså utifrån SD:s nostalgiska ideologi liksom de andra tre exemplen signifiera vad de påstår sig stå för.
Men nej. I stället ytterligare ett brutet löfte från en makttrojka som sedan valet 2022 utmärkt sig för att missat det där partiet i bibeln som säger att ja är ja och nej är nej och allt emellan äro av ondo.
Så vilka kulturella värderingar står SD för? Vad av deras ”fina gamla Sverige” anser partiet vara värt att värna om?
För varje dag ser vi att partiet talar med kluven tunga och inte ens håller sig till sin vurm för det historiska värt att bevara.
Jesper Nordström
