Glad att jag lever – jag är ju trots allt kvinna
Hur svårt ska det vara? Ännu mer irriterad för att min 1-åring väckte mig 04:50 och är redan trött innan vi ens lämnat på förskolan. Småbarnskaos, stress, inte hunnit äta frukost. Slängt i mig morgonkaffet.
Sätter mig i bilen, pustar ut när barnen är lämnade. Mot jobbet, vilken lättnad. Tar upp telefonen, och inser snabbt att mina småbarnsbekymmer är en piss i Nilen.
”TV4 Nyheterna: Gravid kvinna knivmördad - barnet fortfarande vid liv. Stor polisinsats i danska Holbaek. Ingen gripen”.
Jag lägger ifrån mig telefonen och stannar upp någon sekund innan jag kör vidare mot mitt jobb.
”För det spelar ingen roll om du är en gravid kvinna på väg hem från jobbet, en 9-årig flicka cyklandes hem från fritids, en politiker som vill välfärden väl eller en psykiatrisamordnare som vill hjälpa utsatta människor. Vi är lika hatade hur vi än är.”
Kvällen innan var jag så självdestruktiv att jag lyssnade på ”Krimpodden” om den 9-åriga flickan som blev överfallen och grovt våldtagen i Skellefteå av en 15-årig pojke. Hon hade blivit strypt med ett skosnöre och har nu fått så bestående men att hon aldrig kommer bli återställd.
Mitt i dessa rubriker inleds samtidigt rättegången mot den person som mördade Ing-Marie Wieselgren och planerade ett mord på politikern Annie Lööf. Ing-Marie såg jag på en digital föreläsning kort innan mordet där hon pratade om vikten att personer med psykisk ohälsa får rätt sorts hjälp.
Jag blir tom. Jag får ofta till mig att det inte finns kvinnohat i Sverige. Det är inte det som det här handlar om. Men jag skulle vilja, vänligen, men bestämt säga att det är precis det som det handlar om. För det spelar ingen roll om du är en gravid kvinna på väg hem från jobbet, en 9-årig flicka cyklandes hem från fritids, en politiker som vill välfärden väl eller en psykiatrisamordnare som vill hjälpa utsatta människor. Vi är lika hatade hur vi än är.
Den gemensamma nämnaren är hat. Kvinnohat. Män som hatar kvinnor.
Så när jag går upp på måndagsmorgon, trött och lite less på vardagen; då ska jag nog vara glad jag lever ändå. För jag är ju trots allt kvinna.
Madelene Fasth
