Glöm inte bort den tredje benet av utbildningens funktion
Jag blev så paff att jag inte sa något, men sedan dess har jag ältat vad jag borde sagt, och jag återkommer till frågan om hur nyttoperspektivet i bedömningen av kunskapens värde kan ha nått så långt. Jag har i min egen forskning fått syn på att det underliggande fokuset på nyttan med utbildningen är överväldigande i Sverige, och fick andra perspektiv om vilken roll utbildningen kan spela i mötet med den kinesiska högre utbildningen.
Jag inspireras av att bildningen återkommer i regeringens betänkande, och hur Jesper Sjöström (i Sydsvenskan 25/04 -22) skriver om bildningens plats för lärare och påpekar att bildning behöver tid. Bildning är ett ord som gärna står som symbol för ena sidan av de återkommande utbildningspolitiska debatterna. Vi är många som, liksom Jesper Sjöström, är ivriga att påpeka att bildning är vad som behövs för att bemöta de komplexa utmaningar vi står inför som samhälle. Men vi är också många som är ivriga att understryka behovet av nyttan med en utbildning. Vare sig vi ser de största problemen i upplevelsen av en växande främlingsfientlighet och faktaresistens eller i upplevelsen av en havererad integration och åsiktskorridorer.
Ibland undrar jag ändå om samtalet inte är onödigt låst i uppdelning mellan nytta och bildning. Kanske är det så att vi gör oss en otjänst om vi fokuserar för enögt på utbildningens ena funktion av den holländska tänkarens Gert Biestas tre funktioner: Kvalificering, Socialisering och Subjektifiering. Den första, kvalificering, är nog det vi oftast tänker på vad gäller en utbildning, att lära oss kompetenser och kunskap som rustar oss att göra ett arbete. Den andra, socialiseringen, syns tydligare i skolans tidigare år, men tänker jag också växt till att ta över många delar av den högre utbildningen, då elever fostras in i en akademisk tradition, och lär sig kunskap och beteenden som hör till ett givet sammanhang, och inte minst de demokratiska sätten att förhålla oss till varandra.
”För mig var det något jag tydligt saknade genom mina högskolestudier, och hade svårt att hitta spår av det när jag studerade forskningen och utbildningen i Sverige.”
Jag har en bild av att svensk utbildning ofta förutsätter att subjektifieringen, det som är att förstå och bearbeta sin plats som människa, på något vis automatiskt följer på kvalificering och socialisering men inte bemöter den direkt. Även inom humaniora har fokus hamnat på att undervisa, och på sikt utveckla kompetenser eller ämnen, och inte människor. Det är också svårt att bearbeta den typen av bildning i en examinerande värld eller från en myndighetsrollen högskolan har. För mig var det något jag tydligt saknade genom mina högskolestudier, och hade svårt att hitta spår av det när jag studerade forskningen och utbildningen i Sverige, medan subjektifiering var ett centralt tema i den kinesiska universitetsvärlden där spänningen emot regeringen är tydligare. Där har folkhögskolan i Sverige sedan länge stått för en annan tradition.
Jag arbetar nu som folkhögskolelärare på Furuboda Folkhögskola och ska starta upp vad vi kallar en orienteringskurs för livsmening i ett komplext samhälle. Vi vill därigenom ge ett sammanhang för det goda samtalet, gemensamma lärandet, där vi kan på ett öppet sätt utforska våra traditioner och på så sätt skapa en förståelse för de olika problembilderna.
Så varför inte ta ett år på folkhögskola, innan en utbildning, eller som en välbehövlig paus i ett yrkesliv, för att satsa på subjektifieringen, och samtala med andra som är intresserade av viktiga frågor. Då kanske du kan stå redo om du skulle råka hamna i kön till en livsmedelsbutik och plötsligt behöver väcka inspirationen för lärande hos dina barn.
Josef Mörnerud, doktor i forskningspolitik och lärare i den nya kursen FOLKIS-på distans på Furuboda Folkhögskola.