Liberalerna fick inte ens skolpolitiken
Det lilla partiet Liberalerna intar totalt hela fem ministerposter. Det är inte konstigt att det kostade skjortan (nästan hela partiprogrammet för L). Först fick partiet i Tidöavtalet ge upp sin migrations-, klimat-, kriminal-, naturvårds- respektive biståndspolitik. Trots detta, det som sved än mer för en sann liberal var haveriet i skolpolitiken.
Tack vare att L väl odlat sitt intresse för skolfrågor, gav statsministern två skolministerposter till partiet – med det dolda villkoret att de båda genomför moderaternas skolpolitik.
I augusti, mitt i valrörelsen, lovade L att försöka råda bot på en odemokratisk, orättvis, och olikvärdig skolpolitik. Bland annat skulle det genomföras ett gemensamt skolval. Som det är nu, är det tillåtet att smita före i skolkön. De försigkomna kan lägga beslag på de bästa skolplatserna. Andra får nöja sig med de skolor som blir över. Med Tidöavtalet blir det alltjämt den enskilde eleven, som – utan erfarenhet – ska göra det synnerligen komplicerade valet mellan olika skolor. L sätter valfrihet till döds framför kunskap. Ja, ”till döds”; det är allom bekant att det fria skolvalet har bidragit till skolsegregationen, och i dess förlängning dödsskjutningar bland unga.
”Partiet står lika tomhänt som alla andra regeringar från 1992 när det gäller att komma tillrätta med ett i grunden feltänkt och orättfärdigt skolsystem.”
Ett av målet med de fria skolvalet var att det skulle gå att tjäna pengar på de unga och deras utbildning. Ett annat mål var att skapa en konkurrenssituation mellan skolor. Vi skulle få dåliga skolor och bra skolor. Meningen med det fria skolvalet är att de dåliga skolorna så småningom får läggas ner. Att de, som går i eller har gått i de dåliga skolorna, får skylla sig själva, det kan ju inte politiken ta ansvar för. Skolans kompensatoriska uppgift har därmed satts ur spel till förfång för landets långsiktiga välstånd och för utbildningen av det uppväxande släktet.
Förr har Liberalerna försökt att råda bot på saken genom att återföra ansvaret för skolan i statlig kontroll. Men, nej, något återförstatligande och gemensamt skolval blir det inte med den nya regeringen.
Även andra vallöften från Liberalerna som syftar till en bättre skola för alla barn, kommer nu att brytas. Det blir inget vinstförbud vid start av friskolor, ej heller så vid uppköp av friskolor. Det blir heller inget vinstförbud för riskkapitalbolagsägda friskolor. Ej heller kommer någon garanti för elevers skolgång att införas om friskolor läggs ner. Även gällande ny friskolelag med skärpta kvalitetskrav så sviker Liberalerna. L lovade också skärpta kvalitetskrav över huvud taget för skolor. Även det vallöftet kommer nu på skam: Åtta miljoner kronor till Skolinspektionen och en kulturkanon – dissad till och med Av Svenska Akademien – saknar relevans för kvaliteten i skolan.
Sammantaget innebär detta att inte ens gällande Liberalernas käpphäst, skolan, blir det någon förbättring med den nya regeringens politik. Partiet står lika tomhänt som alla andra regeringar från 1992 när det gäller att komma tillrätta med ett i grunden feltänkt och orättfärdigt skolsystem. Myten om L som ett kunskaps- eller skolparti lever vidare – men bara i form av två ministerposter.
Crister Albinsson
