Lösningen är inte att avverka våra rikaste miljöer
Jag har varit pensionerad i snart sju år, och arbetat helt ideellt i svenska FSC den tiden, det vill säga den internationella miljömärkning som en stor del av skogsbruket anslutit sig till. Att certifiera sig innebär mycket administration och rejäla ekonomiska bortfall i sitt skogsbruk genom de hänsyn man åtar sig.
Skogsbruket är certifierat för att det är nödvändigt om vi med hygglig lönsamhet ska kunna sälja svenska skogsprodukter på internationell marknad. Kan vi inte det riskerar vi att ingen kan bedriva ett lönsamt skogsbruk på sina marker över huvud taget.
I arbetet inom FSC har vi definitivt inte anledning att bry oss i skogspolitikens detaljer i första hand, utan fokus ligger helt på ett trovärdigt certifieringssystem med god miljöhänsyn med hela det svenska skogsbrukets bästa för ögonen. Tråkigt nog så motarbetas trovärdigheten nu bland annat av politiska utspel, där nyckelbiotoperna kommit i fokus i äganderättsfrågan. Lösningen kan som sagt inte vara att vi ska avverka våra biologiskt allra rikaste miljöer, då kollapsar marknadens förtroende. Vi måste därför hitta former för att bevara dem och ge skälig ersättning till markägare.
Inom det certifierade skogsbruket är det otillåtet att köpa och avverka virke från nyckelbiotoper, oavsett om Skogsstyrelsen registrerat eller inte. Certifierade köpare är skyldiga att själva förvissa sig om en tänkt avverkning är en (oregistrerad) nyckelbiotop eller inte. Är det en nyckelbiotop så är det stopp.
Den absolut bästa lösningen är, tro det eller ej, att Skogsstyrelsen får i uppdrag att inventera och registrera nyckelbiotoper, och att staten avsätter medel för skälig ersättning till markägare. Då minskar risken för oönskade överraskningar när man hittar nyckelbiotoper vid köptillfället, och man förlorar inget ekonomiskt på att ha en nyckelbiotopsrik fastighet.
Jan Linder
Kristianstad
