Marion Dönhoff – ett liv i två akter?

1998 kom Doktor Marion Gräfin Dönhoff till Karlskrona för att motta Pax Balticapriset för, som det hette i motiveringen, sitt arbete för fred och säkerhet i Östersjöregionen grundat på demokratiska och humanitära värderingar. Ett av många erkännanden för hennes mer än femtioåriga publicistiska verksamhet. I början av det här året dog Marion Dönhoff 93 år gammal. Ytligt sett kan man säga att hennes liv bestod av två delar. Barndom och vuxenliv på slottet Friedrichstein i Ostpreussen, i familjens ägo i åtskilliga hundra år. En uppväxt i feodal miljö, som fick ett abrupt slut i och med 1920-talets ekonomiska kriser. Studier i nationalekonomi och angränsande ämnen vid universitetet i Frankfurt am Main syftade till att göra henne mer skickad att förvalta familjeegendomen. När Hitler kom till makten tog Marion Dönhoff öppet ställning mot nazismen bland annat genom att försöka riva ner hakkorsflaggan från universitetsbyggnaden, dela ut flygblad i protest mot förföljelsen av judar och vänstersympatisörer, handlingar som renderade henne epitetet ”die rote Gräfin” – den röda grevinnan – och som drev henne i landsflykt till Schweiz och vidare ut i världen. Under andra världskriget var hon åter i Ostpreussen, nu ensam förvaltare av familjegodset på grund av brödernas krigstjänst. I krigets slutskede flydde hon undan den framryckande röda armén. Slottet brändes ner och egendomen i övrigt vandaliserades. Hennes flyktsätt har kommit att bli legendariskt: hon satte sig upp på sin springare och red hela vägen till Westfalen. Den andra delen – den som journalist, chefredaktör och så småningom delägare i den liberala hamburgertidningen die Zeit – tog sin början 1946 och blev inledningen på en mer än fem decennier lång publicistisk verksamhet. Marion Dönhoffs tidningsartiklar och böcker är en kavalkad genom Europas efterkrigshistoria. Rhenländaren Conrad Adenauer, Västtysklands förste regeringschef, ordförande i det konservativa CDU, förde en målmedveten västpolitik, i synnerhet med fransmännen och lyckades etablera ett gott förhållande till de Gaulle. En bedrift så god som någon. För Adenauer var allt öster om Elbe synonymt med militarism och nationalism, den yttersta orsaken till de båda världskrigen. Marion Dönhoffs kritik av hans enögdhet följde honom långt in på 1960-talet. Adenauer hade försuttit möjligheten att få till stånd en återförening och neutralisering av Tyskland i det tidiga femtiotalet. Hon såg berlinmurens tillkomst som ett tecken på Adenauers ignorans, en oförmåga att tolka vad som höll på att ske. Så småningom kom muren att ingå i normaliteten, kontinenten Europa existerade inte längre för västeuropéerna. Västtysklands Ostpolitik bär Willy Brandts signum. Som nyvald förbundskansler 1969 inledde han de förhandlingar med Sovjetunionen och Polen som kom att leda till ett erkännande av gränsen mellan de båda tyska staterna och av Polens västgräns, Oder – Neisselinjen. Intensiv skytteldiplomati mellan Washington, Bonn och Moskva hade föregått fördraget, men det största motståndet hade funnits inom federationen, bland De fördrivnas förbund, som representerade de miljontals tyskar som tvingats fly i krigets slutskede undan den framvällande röda armén. För Marion Dönhoff hade nu vägen bortom Elbe öppnats, det stycke Europa hon enträget efterlyst under Adenauers era. Hennes artiklar om dialog och försoning hade bearbetat marken men även om hon tillbakavisade att hon skulle vara andlig moder till den brandtska östpolitiken, tillmätte Willy Brandt hennes insatser den största betydelse. När fördraget undertecknats 1970 kom hennes artikel Ett kors på Preussens grav, ett kors som redan funnits i 25 år. Hitlers brutalitet och storhetsvansinne hade utplånat 700 år av tysk historia. Ingen kan hoppas på att de förlorade områdena åter blir tyska, fortsätter hon. De som tänker något annat måtte drömma om att de blir återerövrade med våld, vilket skulle innebära att miljontals människor omigen blir fördrivna. Udden är här riktad mot förespråkare för en tysk hegemoni, sprungen ur konservativa kretsar, bland dem de fördrivnas sammanslutningar. Dagens polska chauvinism talar om ”återvunna polska områden”. I själva verket hade de varit till nära nog hundra procent befolkade av tyskar med undantag av Oberschlesien, som hade en polsktalande minoritet värd namnet. Försöken att på osaklig grund göra upp räkningen med varandra anser hon vara inte bara besinningslösa utan också bädda för en upptrappning av motsättningarna. ”Detta är början på något nytt”, summerar Marion Dönhoff. 1994 utkomUm der Ehre willen, en minnesskrift tillägnad attentatsmännen mot Hitler den 20 juli 1944 där några av hennes närmaste vänner gick en brutal död till mötes. Tillfälligheternas spel gjorde att hon – trots att hon var kurir – undgick samma öde. Syftet med detta äreminne är att ge vännerna ett ansikte, förklara deras motiv samt att en gång för alla komma ifrån schablonbilden att Ostpreussen var urhemmet för kejsardyrkan, nationalism och militäriska dygder. Denna del av Tyskland rymde också starka liberala strömningar från bland annat revolutionsåret 1848. Inte minst hos familjen Dönhoff. Marion Dönhoff kom med stigande ålder att åtnjuta allt större respekt. Benämningen Die alte Dame eller tidningsvärldens Grand old lady förekommer i många sammanhang. Hon beskrivs som en kvinna med distans och värdighet i linje med den uppfostran hon en gång fick. Hennes rika publicistiska verksamhet och hennes böcker har blivit översatta till engelska och franska – men ännu ej till svenska – hon blev hedersdoktor vid ett flertal lärosäten, statsmän världen över betygade henne sin vördnad. Hennes penna följde Tysklands och övriga Europas skeenden under mer än femtio år, från det kalla kriget till idag. Hennes analyser och framför allt hennes konsekventa östpolitiklinje, gav högt anseende i många kretsar om än inte hos de tyskar som idag besöker Kaliningrad och upplever fantomsmärtor i en värld som inte längre finns. Marion Dönhoff gav ut två böcker om sin barn – och ungdom i Ostpreussen. För läsaren är det som att titta i en kikare i fel ände. Allt är långt borta, färger och detaljer har bleknat, igenvuxna stigar leder ibland fram till det som en gång var. Sentiment finns i denna nekrolog men aldrig sentimentalitet. Var detta första akten i hennes liv? Eller var hennes liv en enda lång enaktare med scenförändringar? Hennes ursprung, upplevelserna av en diktaturs brutalitet och de fruktansvärda konsekvenserna av andra världskriget, präglade hennes liv. Styrka och värdighet, demokratiska och humanitära värderingar blev byggstenarna i hennes livsverk, som ledde fram till försoning mellan landsmän liksom med folken i öst. BIRGITTA SÖDERVALL