Med enklare stavning blir skriftspråket tillgängligt för fler
Vårt skriftsystem bygger på så kallad fonematisk stavning, där varje betydelseskiljande ljud (fonem) motsvaras av en unik bokstav (grafem). I sin ideala form innebär det ingen ovisshet om hur ett skrivet ord ska uttalas och ett talat ord skrivas.
Men i svenskan har det genom tiderna uppstått en hel del avvikelser. Därför genomfördes 1889 och 1906 stavningsreformer, och numera stavar vi inte längre exempelvis k-ljudet med q och g eller v-ljudet med w, u, f, fv och hv. Fortfarande återstår dock många fall av föråldrad stavning.
Tre av svenskans betydelseskiljande ljud har ännu inte någon egen bokstav, utan vi skriver dem på en rad olika sätt: 7-ljudet (sj, sk, skj, stj, ssj, sch, ch, sh, j, g, ge, gi, ti, i, si, ssi, sti, stg, xi, xj med flera), 20-ljudet (tj, k, kj, c, j, ch) och ng-ljudet (ng, n, g). Även stavningen av j-ljudet varierar: j, g, dj, gj, hj, lj, y, i och ig. Ytterligare ljud som också skrivs på andra sätt än med sin egen bokstav är k (c, ch, g, q, x), s (c, ps, sc, t, x, z) och å (o).
”I svenskan har det genom tiderna uppstått en hel del avvikelser.”
Kort vokal anges oftast genom att den efterföljande konsonanten dubbeltecknas, trots att det inte är denna som man uppfattar som lång. Det skrivsättet är dock inte konsekvent genomfört. Dessutom är den korta varianten av e och ä inte betydelseskiljande, och stavningen växlar korsvis: e-ljud i men och män, ä-ljud i ärta och Sverige.
Så här skulle en ny reform förenkla stavningen betydligt:
1. Tre överflödiga bokstäver i alfabetet tas i anspråk för de fonem som saknar eget tecken: x för 7-ljudet, c för 20-ljudet och q för ng-ljudet.
2. För ljud som i dag har alternativa skrivsätt renodlas stavningen till en bokstav vardera: j, k, s och å. Ordbilden blir jylf, kamping, sirkus och såm.
3. Det fonem som rymmer kort e och kort ä skrivs alltid e.
4. Lång vokal utmärks genom dubbelteckning, och dubblering av konsonanter upphör, så att exempelvis ”till” blir ”til”, som i norska och danska, och konjunktionen ”men” skiljs från substantivet ”meen”. Om två grafem med samma vokal, oavsett kort eller lång, uppträder intill varandra separeras de med bindestreck, precis som på finska: tree-eenig.
Mycket skulle bli oförändrat i stavningen: en, han, hon, den, fem, kan, inte, början, efter, semester, kast, reserv, skrift, tendenser, skånsk, svenska. Andra ord får en delvis, och i ett fåtal fall helt, ny skepnad: et (ett), bloma (blomma), raam (ram), slekt (släkt), jum (ljum), riq (ring), xöld (sköld), cind (kind), pasient (patient), salm (psalm), aksel (axel), åk (och), ååk (åk).
Den konsekventa överensstämmelse mellan ljud och bokstav som en stavningsreform syftar till skulle onekligen göra det lättare både att lära sig och att använda språket. Förenkling av stavningen vore också en demokratireform, som gör skriftspråket mer tillgängligt för fler samhällsmedlemmar.
Per Andersson
författare
