Monopolistens struntprat

#Det var länge sedan ett enskilt företag uppträdde så enfaldigt, utmanande och maktfullkomligt, som Svenska Lantmännen (SL) nu gör. Det är till och med berett att med sitt anseende betala ett för bolaget förödande högt pris i en tvivelaktig fusion. SL försöker regelvidrigt komma över ende konkurrenten på sin marknad; Svenska Foder. SL har 70 procent av sädes- och fodermarknaden och tillsammans med danska DLG, vill man köpa upp konkurrenten Svenska Foder som har runt 20 procent av samma marknad. Ett sådant förvärv skapar ett faktiskt monopol på denna marknad, vilket givetvis vore förödande för lantbruket. Man måste nog som SL: s styrelseordförande Otto Ramel ha vuxit upp bakom Övedsklosters tjocka fidekomissmurar, vars verksamheten tillika skyddas av stora subventioner och skyddstullar som konsumenter och skattebetalare får betala och dit kunskaper från en konkurrensutsatt marknad knappast når, för att man i ett och samma andetag dels ska kunna bedyra, att man omhuldar tanken på fri konkurrens och dels tycker, att det är i överensstämmelse med denna tanke att SL tillsammans med DLG genom förvärvet får en marknadsandel på cirka 90 procent. Det finns bara ett ord som på ett adekvat sätt beskriver grevens prat; bullshit! För dem som är mer intresserade av fakta och kunskaper än grevens struntprat kan nämnas att EU: s konkurrensmyndighet reagerar när någon kommer över 37 procents marknadsandel i ett land. Skulle något företag efter en fusion komma strax över denna gräns tvingar EU bolaget att sälja av verksamheter. Den situationen upplevdes till exempel när finska Metso köpte Svedala. Mot denna bakgrund är det svårt att ta Otto Ramel på allvar i en seriös diskussion. Dessvärre är det inte första gången han är ute och reser. När Lantmännen gav sig ut på sin famösa odyssé till Tyskland genom köpet av Nordkorn - i storordiga skrytannonser sa man sig vilja visa Sverige vägen in i EU! – slutade äventyret med en förlust på runt en halv miljard. Detta äventyr var han med och signerade. Men givetvis offrades en vd så att okunniga bönder i styrelsen kunde få fortsätta förstöra pengar. Och nu skådar vi ett nytt projekt från denna styrelse. Dessbättre är det nu inte bara enskilda skribenter och opinionsbildare, bland annat i tidningen Lantbrukets Affärer, som kräver att Konkurrensverket ska sätta krokben för denna tvivelaktiga fusion. I ett brev till Konkurrensverket skriver Rune Andersson, som brukar Mellby Gård utanför Hässleholm, och som har en diger meritlista från svenska storföretag; han har varit vd och ordförande i Trelleborg och är nu styrelsens ordförande i vitvarujätten Electrolux: ”Inom näringslivet finns det inte något företag som liksom Lantmännen i Sverige har cirka 70 procent av marknaden och som skulle försöka köpa upp konkurrenter. Det vore meningslöst att ens försöka. Att köpa upp sin störste konkurrenten för att uppnå 90 procent är osunt. Visserligen är jordbrukssektorn inom EU hårt reglerad, men vi strävar ju från svensk sida att marknadsanpassa även den så kallade modernäringen.” Rune Anderssonhar varit med förr och genomskådar lätt vad SL med sina förvärvsplaner kan ha i ”pipeline”. ”Lantmännen och DLG har ju redovisat att de har långt gående samarbetsavtal och att då hävda, att Svenska Foder alltfort ska få utgöra en konkurrent är naivt” (förstår Otto Ramel det?). ”Om några år kan Lantmännen t ex överta Svenska Foders fyra foderfabriker och exportsilor med hänvisning till att företaget inte varit lönsamt. I det läget kan inte Konkurrensverket ingripa.” Med andra ord, det är nu som verket måste klippa till. Hade Ann-Christin Nykvist varit kvar som generaldirektör hade hon säkert inte darrat på manschetten. Nu är det Clas Norgren, tidigare generaldirektör i Finansinspektionen, som får debutera i ett hett ärende; låt vara att han knappast kan göra något annat än att stoppa fusionen. Det är för övrigt inte bara Rune Andersson som reagerat på SL: s monopolanspråk. Det har även Carl Johan von Schwerin, Skarhults gods, och ordförande i Skånes Spannmålsodlares förbund, gjort med ungefär samma argumentering som Rune Andersson. I ett vidare perspektivär Otto Ramels och SL: s klavertramp ännu ett tecken på hur olämpligt det är att bönder tillåts äga företag i nästa förädlingsled. De saknar uppenbarligen kompetens för att förstå vad som krävs av ett stort företag på en konkurrensutsatt marknad - med önskvärd tydlighet visar Otto Ramels argumentering detta – och de har inte ens visat förmåga att rekrytera lämpliga ledare till sina företag; till exempel i de skånska bondeföretagen. Vi har sett hur illa Swedish Meats och dess föregångare har skötts. Från slutet av 1980-talet har vd:arna sparkats efter drygt ett år. I ekonomiska termer har man genom felaktig ledning förlorat hundratals miljoner. I Spira gräver sig LRF allt djupare ner i förlustträsket på grund av man saknat kunskap om hur sådana företag ska skötas. Förlusterna närmar sig nu 1,5 miljarder kronor. På inget annat område låter marknaden ett led äga nästa. Ingen har hört talas om att gruvbolagen äger stålverken, eller att stålverken äger varv eller bilindustrier. Det är ju tvärtom så, att det är önskvärt för primärproducenterna att kunna göra affärer med så många aktörer som möjligt i nästa led. Svinproducenterna gynnas givetvis inte gynnas av att bara ha ett enda, tillika föga kompetent, föreningsägt slakteriföretag att sälja till. Redan dagens skånska förhållande visar detta. För något år sedan möttes svinproducenter inför julen av beskedet från Swedish Meats att det inte kunde ta emot fler svin inför julen! Svinproducenten fick vänta till i januari med överviktiga djur och lägre priser som följd. Sådana producenter sökte sig till andra slakterier, till exempel Ugglarps. Anta att detta plus ett par andra inte funnits! Det är just en sådan monopolistisk inlåsning som Otto Ramel & Co vill ha på SL:s marknad. Det är ett villkor för att SL: s inkompetenta styrelse och ledning ska kunna fortsätta göra sina misslyckade affärer, vilka greven på Övedskloster tror är uttryck för konkurrens! Sven Bergquist