När blev kärnkraften säker?
Jag fick en insändare med den av tidningen satta rubriken ”Vem i Åhus blir glad över ett kärnkraftverk på sin bakgård?” införd 22 december, och fick en form av svar av Sture Åström 2 januari. Han tillhör tydligen att nätverk som kallar sig ”Klimatsans”. När jag studerar deras webbsida förstår jag att deras poäng är att det inte finns något klimathot. Det finns mycket anmärkningsvärt att läsa, till exempel att någon som har mätt medeltemperaturen i Klippan sedan 2012 konstaterar att det nästan inte har skett någon förändring, och avslutar med att ”inga tecken på en 'klimatkris' kan anas”! Trösterikt att veta att detta är ett bättre mått på klimatets tillstånd, än att den globala medeltemperaturen blir högre år för år.
När det då gäller kärnkraft vill jag gärna erkänna att jag inte är någon expert på olycksförloppen och konsekvenserna av de stora haverier som har inträffat. Sture Åström koncentrerar sig helt på att inga dödsfall direkt kopplade till haverier kan konstateras. Även om olycksförloppet i Tjernobyl förhoppningsvis aldrig upprepas så är det väl ändå fel att konstatera att inga dödsfall konstaterades. Dödsfallen i samband med olyckan beräknades till 30-60, och sedan förväntades tusentals dödsfall ske i senare skede som följd av strålningen.
”Men Åhus kan väl alltid flyttas till Århus, det låter ju snarlikt!”
Som sådana konsekvenser som uppenbarligen inte räknas i Åströms värld gäller att efter inneslutningen av den havererade reaktorn är ett område med en radie på 30 km säkerhetsområde, där tillträde är kontrollerat. Efter haveriet i Fukushima är en zon på 20 km avlyst och kommer att vara obeboelig i decennier. Mängden cesium som spreds i atmosfären motsvarade 168 Hiroshimabomber.
Kan ju vara intressant att tänka sig dessa säkerhetsavstånd efter ett haveri vid något svenskt kärnkraftverk, till exempel utifrån tanken att placera ett i Åhus. Men Åhus kan väl alltid flyttas till Århus, det låter ju snarlikt!
Också lite intressant att beslut om kärnkraftsavveckling tog i till exempel Tyskland, där Angela Merkels regering väl knappast kan beskyllas för miljöfundamentalism.
Jag vill ändå påminna att riskerna för haveri endast är ett av många argument mot en utbyggd kärnkraft. De andra beskrev jag i min tidigare insändare.
Vill till sist påminna om att jag 1976 hörde samma argumentation som nu – ingen säkrare kraftproduktion än kärnkraften kunde skönjas. Med tanke på den politik som nu förs hoppas jag verkligen att jag har fel i alla mina farhågor.
Rolf Bengtsson
