Natoansökan gick för snabbt – vilka principer är nu i fara?
Riksdagsvalet står för dörren och partiet vill ogärna att väljarna skall få säga sitt om säkerhetspolitiken. I denna fråga kör partieliten inom S över både sina egna kongressbeslut och medlemmar. För att dölja demokratiunderskottet, skyller man på att Sverige måste hålla jämna steg med Finland i Natofrågan. Framför allt kan det inte bli tal om någon folkomröstning, eftersom frågan är för komplex för vanligt folk, som kan låta sig luras av Putins trollerifabriker.
Statsministern sa vid en pressträff i förra veckan, att hon ser fram emot att inom Nato samarbeta med det högernationalistiska Turkiet. Vid senaste mätningen av demokratisk utveckling i världens länder kom Turkiet på 103:e plats, långt distanserad av alla andra europeiska länder. Turkiets demokratiska tillkortakommanden tar sig välkända uttryck som repression av oliktänkande och inte minst kurder som grupp. Här finns tydligt släktskap med Putin, som ju också ”vid behov” provocerar fram krig med grannar. Vad händer om Turkiet provocerar kurder i Syrien och/eller Irak till ett angrepp mot Turkiet? Hur ska Sverige då hjälpa sin Natoallierad Turkiet? Vilka demokratiska och moraliska principer kommer Sverige att kompromissa bort när det gäller ”samarbetet” med Turkiet?
”Alla vet att ett kärnvapenparaply aldrig kan vaccinera framtiden mot galningar.”
Det politiska hantverket om säkerhetspolitiken blev både för snabbt och för hafsigt. Därför var det uppseendeväckande när utrikesminister Ann Linde kallade den så kallade säkerhetspolitiska analysen för ”ett väldigt gediget arbete”. Hon gav inte ett enda exempel på vad som var just ”gediget” i analysen. Exempelvis fanns inte frågan med om hur Sverige i en framtid med olika tänkbara händelseutvecklingar ska ställa sig till kärnvapen inom svenskt, och för den delen nordiskt territorialområde. Hur Sverige som Natomedlem ska kunna verka konstruktivt för fred och säkerhet inom alliansen är också oklart och odiskuterat.
Istället sällar sig nu Sverige till det ökande antalet länder som bidrar till eller åtminstone accepterar den kärnvapenkapprustning, som sorgligt nog bara har ett slutmål, total förintelse om någon börjar göra fel. Alla vet att ett kärnvapenparaply aldrig kan vaccinera framtiden mot galningar.
Ukraina är i skriande behov av att kriget slutar, det krig som vi européer göder Putins krigsmaskin med i form av betalning för gas och olja. Om Sverige lagt lika mycket energi och pengar på stoppa detta som på Natofrågan, hade det varit den bästa solidaritetshandlingen vi kunde bidragit till Ukraina med. Vår Natoansökan hjälper inte alls Ukraina i det krisläge som landet befinner sig, och är helt väsensskilt från det som gäller för oss.
Crister Albinsson
