Satsa mer på bättre transvård – Endast sex mottagningar i landet

Transgender Europe har gjort en studie över kvaliteten och tillgängligheten på transvården i Europa på uppdrag av EU. De har utgått ifrån sex olika faktorer, exempel på dessa är, väntetid till ett första möte med transvården, vilken typ av vård och täckning det finns i landet, krav på en psykiatrisk diagnos före hormonbehandling eller operation. I studien kunde ett land få 0 till 12 poäng och därefter placeras i en kategori. Sverige hamnade i tredje sämsta kategorin tillsammans med Rumänien, Polen, Lettland, Estland & Cypern. Länderna i den kategorin fick 3 poäng.

Det var en faktor där Sverige utmärkte sig extra, en faktor som handlar om väntetid till ett första möte med transvården. Irland kom på sista plats, efter Irland kom Sverige med en väntetid på upp till 3 år. Tre år kanske inte låter som lång tid, men då kan vi tänka på att en transperson ofta inte kommer ut direkt. Personen har ofta gått med dysforin under många år, och ibland inte vetat eller förstått orsaken till detta. Sedan ska man gå en utredning i form av samtal i ett år. Därefter eventuell väntetid till bland annat operation & hormoner. Om man efter hormonbehandlingen som Male To Female transperson ser ett behov av bröstimplantat så kan man erbjudas en bröstoperation. Huruvida det finns ett behov av implantat styrs av särskilda riktlinjer. Bröstoperationen går under högkostnadsskyddet om det görs som könsbekräftande behandling. Har man inte fått diagnosen könsdysfori så får man söka sig till en privatklinik och då själv bekosta ingreppet. Implantat kan inte sättas in förrän personen gått på hormoner i ett år, detta för att brösten ska ha vuxit och bröstvävnad bildats. Därefter ska det även läka. Efter att räknat in detta så är vi uppe i ungefär 5 år innan en transperson kan påbörja sitt liv på riktigt och leva som sig själv fullt ut.

Vissa kanske tycker att det är bra att det är långa väntetider, just för att man ska hinna tänka igenom det ordentligt så att inget blir fel. Sen att det måste ta tid eftersom att det är ett livsavgörande beslut. Jag kan absolut förstå hur de personerna tänker. Det är på gott och ont, men tänk sen smärtan för de som är 100 procent säkra på vad de vill och vilka de är. Vissa ställer sig i kö direkt och andra gör det längre fram. Det finns utredningsteam av en anledning, för att utreda så att man verkligen är trans. De ska även utreda hur mycket man vill göra, vissa vill göra allt och vissa vill bara göra en del, till exempel byta juridiskt kön.

Fyra av Sveriges KIM har en kötid på två år. Det finns dock andra sätt att få vård, det är i utlandet, men då får patienten själv betala. Detta blir inte rättvist då vissa har råd medan andra inte har råd att betala dessa enorma utgifter. Detta gör det då till en klassfråga, och det är absolut inte rätt. Det finns också stora risker när man väljer att betala för att få hormoner från utlandet för då görs inga uppföljande kontroller. Detta innebär stora risker då hormonbehandling kan leda till vissa biverkningar, till exempel förändrade blodvärden. Det finns andra risker med att inte få den behandling man behöver i tid. Allvarlig psykisk ohälsa är väldigt vanligt bland transpersoner, fler än var tredje transperson har övervägt eller försökt ta sitt liv. Detta visar en studie av Folkhälsomyndigheten från 2015, men det har förmodligen inte minskat sedan dess.

För transpersoners psykiska hälsa och för att rädda transpersoners liv måste vi agera nu!

Förändringar i vården måste ske, vi behöver sprida kunskap bland både vårdpersonal och allmänheten.

Amiirah Rosberg