SD blev ett hinder för tillnyktringen
Det är sant att ”det blev snabbt prio ett att isolera oss och markera avstånd”. Men att det blev så är ju känt sedan länge. SD hade 1988 uppstått i Bevara Sverige Svenskt- och vit maktmiljö där även nazister spelade en roll, vilket skrämde slag på de övriga partierna.
Vad dessa partier ”missade” att göra, utöver att ta avstånd från det nya partiet, var att genomföra integrationen av de nya svenskarna. Här kom SD att spela en roll som sällan omnämns idag.
SD:s bildande ledde nämligen inte endast till de övriga partiernas avståndstagande, utan även till att nära nog all kritik av den förda politiken stämplades som antingen främlingsfientlig eller rasistisk. Detta fick till följd att det spred sig en rädsla bland partiernas företrädare och andra, där många klart och tydligt fick höra att man måste akta sig för att ”gå SD:s ärenden”.
I Sverige spreds nu och under många år en tystnadskultur. Även de som inte hade den minsta anknytning till SD eller den idévärld som bär upp extremhöger och rasism, som undertecknad, blev refuserade och tystade.
Med SD:s bildande 1988 försvann i praktiken möjligheterna till en bättre politik som hade kunnat sätta integrationen i främsta ledet. Detta uteblev nu. SD blev ett hinder för de övriga partiernas tillnyktring.
I stället växte de problem inom en rad samhällsområden som kunde knytas till både en för stor invandring och en närmast obefintlig integration, och nu såg SD sin historiska chans att lämna sekterismen, inte minst när man började använda ekonomiska argument.
”Genom att lägga krutet på att motarbeta SD, i stället för att våga se verkligheten och utforma en egen, icke-rasistisk migrations- och integrationspolitik, bäddade man för allt större problem. Och bäddade för SD:s tillväxt.”
De som verkligen vill förstå hur dagens Sverige blivit som det blivit bör absolut läsa Lars Åbergs bok ”Landet där vad som helst kan hända” (Karneval Förlag 2018). Åberg nitar fast galenskaperna en efter en.
Att vi fick ett relativt stort högernationalistiskt parti i Sverige får väl närmast betraktas som en självklarhet i tystnadskulturen; idéerna som bar upp den förda aningslösa och infantila politiken var på plats långt tidigare. Det är dessa idéer Åberg skärskådar.
Och visst ligger det en stor tragik i att de övriga partierna inte förmådde bättre än att överlämna problemformuleringen till SD, ett parti med rötter i nazismen.
Man kan säga att SD:s exempellösa tillväxt är de övriga partiernas verk. Genom att lägga krutet på att motarbeta SD, i stället för att våga se verkligheten och utforma en egen, icke-rasistisk migrations- och integrationspolitik, bäddade man för allt större problem. Och bäddade för SD:s tillväxt.
Sent ska syndarna vakna. Men det är nu inte ett samarbete mellan gediget demokratiska partier vi ser. I stället har M, KD och L tagit SD under sina vingar, en häpnadsväckande och snabb kursändring. Man frågar sig då vad SD kommer att kräva för att ett sådant ”blåbrunt” block ska regera Sverige?
De fyra sverigedemokraterna uppvisar en makalös brist på insikt om den betydelse bildandet av SD 1988 fick och den roll SD därmed kom att spela.
Ulf Löfgren
