Som åsnor mellan hötappar
EMU-omröstningen blir förmodligen den viktigaste folkomröstningen Sverige haft. Säger vi ja till EMU, vet vi, att det inte finns någon väg tillbaka. EU var också en viktig omröstning. Även om det säkert är förenat med svårigheter, kan vi dock lämna EU. Blir det ett ja eller nej till EMU? Sverige är enligt alla undersökningar kluvet i lika stora ja- och nejdelar. Försöker man se, vad som faktiskt sker, i det som synes ske i pågående opinionsbildning, börjar jasidan agera defensivt. Ständiga påpekanden, att det inte går bra i EMU-länderna, särskilt inte i Tyskland, bemöts med påståendet: – Men det beror inte på EMU! En klar förändring i jasidan argumentering är en starkare betoning av EMU som politisk union. Från början handlade det om ekonomin. Den påtvingade scenväxlingen leder troligen till en tempoförlust. Jasidan, hade givetvis helst talat om dynamiska effekter, en stark europeisk utveckling, ökad internationalisering, som man gjorde inför EU-omröstningen. Nejsidan får draghjälp i sin skepsis, att EMU är för äventyrligt, för planekonomiskt och för socialistiskt. Å andra sidan är givetvis förekomsten av Gahrton, Schyman och liknande politiker på nejsidan negativt för denna. Ett positivt "euroargument" är givetvis att vi slipper valutaväxlingar. Men det ska nog inte överdrivas, även om en och samma valuta vore bekväm när man köper öl i Burg i Tyskland! Nåja, viktigare är dock den transparens som en gemensam valuta skapar. Priserna i alla EMU-länder noteras i euro, vilket underlättar jämförelser. Sverige med sin brist på konkurrens och 20-30 procent för höga matpriser skulle må väl av detta. Jasidan underskattar betydelsen av skillnaderna mellan förekomsten av en nationell centralbank och en enda europeisk centralbank – ECB i Frankfurt. Hade denna i dag bara behövt ta hänsyn till tyska problem skulle räntan säkerligen vara lägre, och marknaden hade "devalverat" valutan för att stimulera ekonomisk aktivitet.I dag kan ECB inte styra så eftersom nya obalanser, på andra håll inom EMU-området, skapas. Det finns inget som säger att Sverige som EMU-land inte kan hamna i samma situation. Som bekant finns tre metoder för att återställa förlorad konkurrenskraft: Valutan kan devalveras, vilket vi i Sverige varit duktiga på till men för värdet på kronan. I mitten av 50-talet fick man 100 västtyska mark för 123 kronor! När marken blev euro var den tre eller fyra gånger dyrare. Den höga kursen bidrog för övrigt till Tysklands problem inom EMU! Lägre löner är nästa metod. Vi kan lätt föreställa oss hur det skulle låta efter besked om en allmän lönesänkning. Slutligen kan arbetskraften tvingas flytta från en region med svag utveckling till en med starkare, vilket exempelvis skett många gånger i USA där man flyttar efter jobben vilket underlättas av att man talar samma språk. I Sverige anses det vara ett våldsamt ingrepp om någon efter en nedläggning tvingas flytta från Trelleborg till Lund! En invändning som ofta hörs är, att om inte vår valuta knyts till euron, blir det fritt fram för en släpphänt finans- och skattepolitik och för höga löner. Det bygger på att Sverige utanför EMU skulle kunna segla i egen sjö oberoende av vad som sker på det stora havet. Så är det givetvis inte. Om Sverige handlar lättsinnigt, bestämmer sig omvärlden för att räntan ska bli högre på de lån som Sverige liksom alla andra måste ta upp internationellt. Det är säkert minst lika olustigt för beslutsfattare att vakna till dagliga nyhetsbulletiner om att den svenska räntan är ett par procentenheter procent högre än andra länders; särskilt med en statsskuld på 1500 miljarder kronor! Minns hur Göran Persson efter valet 1994 som finansminister använde argumentet när ekonomin hårdhänt sanerades. Den 19 november 1992, då Riksbanken efter hårdnackat försvar mot spekulationer mot kronan tvingades överge den fasta växelkursen, föll kronan 20 - 30 procent. Därefter har den svenska ekonomin stramats upp och utvecklats bättre än någonsin tidigare. Kronan har mått väl av att få flyta fritt, precis som Englands pund. I näringslivet hörs ofta två olika argument: En grupp anser att en gemensam valuta fungerar som "grindvakt" mot ekonomiska lättsinnigheter. De som säger nej till EMU menar i stället, att marknaden som sätter räntor ger ett effektivare skydd mot excesser. Sedan 1999 då EMU tillkom har pundet stärkts mot euron med ca 10 procent! Tyskland, Frankrike och Italien kan inte göra särskilt mycket, eftersom de inte ens klarar EMU: s konvergensregler om högst 3 procent underskott i statsbudgeten. Är en låst valutakurs verkligen det riktiga frågar nu även flertalet nationalekonomer? Sverige är ett ovanligt exportberoende land. Vår hemmamarknad är för liten för att tillverkningen ska bli tillräcklig för lönsamhet. För exporten är valutaberoendet viktigt. När EMU-området bildades 1999 gick 43 procent av Sveriges export dit. I år väntas 39,6 procent gå dit. Merparten av exporten räknas av i dollar; även för en del som går till EMU-länder. Dessutom är dollarn totalt dominant i kapitalmarknaden och kapitalrörelserna. Ingen vågar väl egentligen räkna på vad som skulle hände i en svensk euroekonomi om till exempel dollarns kurs mot euron föll med tvåsiffriga procenttal! Till slut är min personliga uppfattning, att EU: s utveckling kommer att påverka hur vi ställer oss i en EMU-omröstning. Dessvärre kan väl ingen påstå att signalerna från Bryssel förbättrar EU: s goodwill. Slöseriet med bidrag till allt möjligt, inte minst till jordbruket, kostnaderna för nya medlemmar och enskilda EU-politikers och tjänstemäns vandel har säkert negativt påverkat människor inställning till EU. Många tycker nog dessutom att det är svårt att förstå vad EMU innebär. Kanske ska man påminna vad statsminister Olof Palme 1985 sa till Kjell Olof Feldt, när denne förklarat den kommande avregleringen av finansmarknaderna: "Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting." Så kan medborgarna inte resonera i september 2003. Vi förväntas alla kunna rösta ja eller nej! Sven Bergquist
