Splittringen kring EMU

Varför är EMU-opinionen så splittrad? Moderatledaren Bo Lundgren är för svensk anslutning. Hans partivän, före detta riksdagsledamoten, universitetsläraren Margit Gennser, är motståndare och har skrivit "EMU en kritisk analys", som håller vad titeln lovar. I näringslivet råder ingen full uppslutning för EMU som 1994 för EU eller 1980 för kärnkraften. F d Sandvikenchefen P-O Eriksson och Eletroluxordföranden Rune Andersson, och många fler är emot, medan till exempel Jacob Wallenberg är för. På den fackliga sidan är Metallordföranden Göran Johnsson klart för medan åtskilliga är emot. Nuvarande riksbankschefen är för medan två tidigare är emot. Inom socialdemokratin uppges en 50 - 50-situation råda. I folkpartiet är 70 för och 30 mot, moderaterna anses till 80 procent vara för och 20 mot. Bondecentern, som står LRF nära, är för. Officiellt är centern mot. Kristdemokraterna har i denna, liksom i så många andra frågor, svängt från ett nej till EMU till ett ja - sista turen? Vänstern är mot EMU. Av svensk debatt får man intrycket, att borgerliga är för EMU, medan vänstern och socialister är emot. EMU är i Europa en socialistisk skapelse. Den franske före detta presidenten François Mitterrand, socialist, var tillskyndare av EMU. För att acceptera en tysk återförening krävde han en valutaunion. För Västtyskland var återföreningen ett överordnat mål, varför Helmut Kohl accepterade Mitterrands krav. Kohl fortsatte sedan "planekonomin" och lät väst- och östmarken bli lika mycket värda i ett enat Tyskland, trots att västmarken var värd betydligt mer. Det ledde till att industrin i öst tappade konkurrenskraft. Det märkliga i Sverige är att vänstern inte är för EMU och att moderater och folkpartiet är så starkt för. Det brukar bli fel när politiker utan kontakt med marknaden försöker diktera kurser för såväl valutor som aktier. "You can’t beat the market", har vi alla fått lära oss. Det gäller även valutor. Grunden för en valutaunion strider mot tanken, att marknaden bör svara för prissättningen på valutor och värdepapper. Det är marknadens fundamenta som i dag bestämmer kronans värde mot dollarn, euron och danska kronan. Även om svenska politiker skulle vilja ändra i någon riktning kan de inte. I en monetär union undertrycks enskilda marknadsfaktorer och ersätts av beslut i en centralbank, vilka kan gynna några länder och missgynna andra. Vilka blir konsekvenserna av vetskapen, att inte ha hela sitt öde i egna händer? Det vet ingen! Historiskt har inte alla europeiska politiker fallit för en monetär union. Det tyska undrets arkitekt Ludwig Erhard hade samma inställning till en sådan som anglosachsiska länder, vars traditioner är andra i synen på marknadskonkurrens. Den brittiska hållningen har allt från Winston Churchill till Margaret Thatcher och hittills under Tony Blair varit avvisande till fransk-tyska påfund att skillnader inom EU bör utjämnas av politiska beslut, vilket bör leda till ett federalt Europa. Den kollapsade gemensamma jordbrukspolitiken (CAP), som många nu försöker skrota, är ett sådant uttryck. Ständiga förklaringar att EMU inte bara handlar om ekonomi utan också om politik visar, att man måste fråga sig om det är möjligt att sätta punkt efter gemensam penningpolitik styrd av en enda centralbank? Krävs det inte också gemensam finanspolitik och rent av även samma skattepolitik? Det är inte att måla fan på väggen. Nej, lyssna på signalerna från förbundskansler Gerhard Schröder och president Jacques Chirac. De båda har hunnit med flera middagar på slotten i Europa efter vilka nya federalistiska signaler har skickats ut. Och det kan inte överraska. Det var ju målet för Romavtalets upphovsmän! Träden växer inte om rötterna är skadade. EMU-rötterna är dåliga. Tyskland, vars ekonomiska framgångar andra skulle "surfa" på, har stagnerat beroende på försvagade marknadskrafter. Beroendet av särintressen, främst fackföreningar, har ökat. Lönerna är för höga i förhållande till en försämrad produktivitet. Situationen påminner om Englands, som Margaret Thatcher med hugg och slag, riktade mot facket, gjorde slut på. Även Sverige har gått igenom sitt stålbad och Danmark sin kartoffelkur. Men tyskarna har inte vågat angripa sina problem. Gerhard Schröders matta agerande påminner om grodans, som läggs i kallt vatten som värms. Den anpassar sig till den dör. Slängs den i kokande vatten hoppar den upp fort som f-n. Vad händer med en valutaunion när den viktigaste medlemmen har en arbetslöshet på cirka 10 procent, för dålig tillväxt, för gammal befolkning (2030 är bara 16 procent under 20 år!) och vars exportsvårigheter bara ökar. Svaret är att ingen vet. Men vi kan alla ana att varken EU eller EMU gagnas. I motsats står England med blott hälften så stor arbetslöshet och där det mesta pekar uppåt. Hittills har där fri konkurrens mellan företag fått bestämma i stället för auktoritära statsmän. Uppenbarligen är England mycket tveksamt inställt till anslutning till EMU. Det är begripligt, ty det finns fortfarande en generation i det landet som minns hur illa det var ställt innan Thatcher städade upp. Dessa inser vilka problem Tyskland och Frankrike har framför sig och de kan knappast imponeras av den beslutsoförmåga som både Tysklands Schröder och Frankrikes Chirac visar. Ingen kan vifta bort problemet med fripassagerare i en valutaunion, när medlemsstaterna är finanspolitiskt självständiga. Ett land kan före ett val driva en finanspolitik som är röstvinnande, men som leder till inflation. Länder som sköter sig med låg inflationstakt drabbas av högre räntor än de förtjänar. "Syndaren" med högre inflation slipper undan med för låg ränta. Med vetskap om förekommande lättsinne blir faktiskt frågan om inte en union med gemensam penning-, finans- och skattepolitik och vars säkerhetspolitik knyts till Nato blir huvudalternativet. Men kan enskild nationell handlingskraft uppmuntras i ett sådant Europa. Eller blir unionen sönderreglerad, konkurrensen strypt, tillväxten låg och arbetslösheten hög? I en kommande artikel ska olika argument för och emot Sveriges inträde diskuteras. SVEN BERGQUIST