Stad i juniljus – bland gamla och nya hus
I ljus morgon vandrar jag ut, vill söka den poetiska liljan, Narcissus Poeticus. Luften är fuktig med doft av syrén och hägg. Marken grön som kvinnohår i ogenerat mode.
Lite rusningstrafik längs Vattentornsvägen. Men trottoaren framför mig ligger ödslig. Burrigt och fräscht ståta sig lövträd vid polishuset. På höger sida lite puffrök från Allöverkets skorsten. Längre ner är markarbetet på gång. Det ska byggas ett kriminalvårdshus, åtta våningar högt. Ett rättscentrum för medborgarnas trygghet. Bostadshus och gångbroar över järnvägen förändrar den yttre miljön. Tullkammarhuset ska dock bli kvar i stadens nya skyline.
Går vidare mot Östra kaserngatan, följer en lummig stig mot Utanverken. Det är ett vackert villaområde från 1920-talet. Fridfullt stora hus i lugn parkomgivning. Jag stannar upp en stund, får möte med en man. Kanalen är som en tjärnfåra med änder i näckrosskrud där al, hassel och sälg lockar för måltid. Fåglar är fria och sociala, säger mannen. De rör sig ju knappt, väntar de på kyparen? Det var skämt från en muntergök. Eller en vagabond på väg någonstans liksom jag, för att söka mening.
Efter en stund står jag vid Götgatan. Här ligger ett hus i fokus. Idag ett centrum för gymnasium och seniorkurser. Men på 60-talet en syfabrik med namn Distingo. Det var kvinnor, en låglönegrupp, många invandrare. En konfektionsindustri med minutiös kontroll. För att få hög timlön införde man ackordssystem. Det gav hälsoproblem, hög sjukfrånvaro. Snart importerade man kläder från Polen, Baltikum och Kina. Mer billigt då dessa länders arbetslön var lägre. Distingos fabrik fick lägga ner 1970. LO-feminism fick söka ny tråd när syjuntans lysrörsdamm och nålmönster blev historia.
”LO-feminism fick söka ny tråd när syjuntans lysrörsdamm och nålmönster blev historia.”
Så viker jag höger, förbi en minnessten i röd granit. På den kan man läsa: Vigd åt tankefriheten. Stadens och Sveriges första Folkets hus låg här.
Längre ner finns det moderna Folkets hus, jag vill kalla det så. En borg i renässans, ett kulturkvarter där vetgirighet och intellektualism kan mötas. På gården står ett stort kastanjeträd. Trädet som en fryntlig frodig gästgivare vid den gamla landsvägens krokiga hinder. Jag gick ut för att söka den poetiska liljan men fann ett träd. Här slutar min vandring vid en ärevördig plats av Östermalm.
Bengt Svensson
