Sverige håller tyst
För att travestera Erik Gustaf Geijer: Stort sker i Europeiska konventet, men i Sverige är det tyst. I snart ett år har debatten pågått om hur Europa ska styras efter utvidgningen. Och nu börjar det hetta till ordentligt. Var ska makten ligga i EU: s institutioner? Vilka uppgifter ska de ha? Det är huvudfrågorna för konventets 104 delegater. Ända sedan toppmötet i belgiska Laeken för ett år sedan beslöt att inrätta ett framtidskonvent har den svenska regeringen spelat ned dess betydelse. Statsminister Göran Persson beskrev det som en diskussionsklubb. Det blir ändå politikerna som bestämmer, menade han. Och visst gör de det. Men om inte folket vet vad som bestäms och av vem eller vilka uppstår problem. EU har ett allvarligt demokratiproblem, en klyfta mellan väljarna och deras företrädare. Konventet med nationella parlamentariker, men också regeringsföreträdare, från medlemsländer och kandidatländer är till för att minska klyftan. Där förs en genomgripande debatt om hur unionen ska komma medborgarna närmare, hur den ska bli mer effektiv, lyhörd och öppnare. I sommar kommer en konstitution att presenteras. I teorin har Göran Persson rätt. Politikerna behöver inte bry sig om konventet. Det är i den så kallade regeringskonferensen som fördragsändringar framförhandlas. Konventet har ingen egentlig makt. Men i den riktiga världen är personer ofta viktigare än teorier. Tvärtemot vad Persson hävdat har Europeiska konventet utvecklats till primus motor för en reformering av EU. De stora ländernas regeringar har skickat sina tyngsta namn till Bryssel. Frankrike och Tyskland representeras av sina utrikesministrar, medan Sverige betecknande nog ståtar med en för detta vice statsminister. Lena Hjelm-Wallén var säkert alldeles utmärkt – för ett år sedan. Men nu visar sig de svenska föreställningarna om konventets betydelselöshet vila på lösan sand. Den passiva, tysta stilen fungerar inte när staterna går in i närkamp om en förändring av Europa. Till exempel står det utom allt tvivel att Göran Perssons stöd för ett utökat mellanstatligt samarbete och en minskad roll för kommissionen inte alls fått den uppslutning som han hoppats. I stället formerar sig en grupp av sju-åtta mindre medlemsländer, däribland Finland, som med stöd av flera kandidatländer motsätter sig en sådan utveckling. De har insett vad den svenska statsministern inte accepterar. Nämligen att kommissionen är de små medlemsländernas bäste vän. Om ministerrådet, där regeringarna representeras, får ett större inflytande kommer obönhörligen beslut och debatt domineras av de stora staterna. Risken för fragmentisering och en uppdelning av medlemmarna i A- och B-lag är betydande. Europeiska konventet handlar om detta, och mer. Framför allt är det nu som de avgörande argumenten och dokumentet läggs fram. Men Sverige agerar närmast som om debatten kan föras utan vårt deltagande. I slutänden, tycks inställningen vara, kommer ändå Göran Persson att prata ihop sig med Tony och Gerhard i slutna rum. Kanske det. Men konkurrensen om uppmärksamheten lär hårdna när sällskapet snart utökas med tio andra stats- och regeringschefer. Europa är på väg på att bli något annat medan Sverige håller tyst. Mats Wiklund
