Tidötåget tuffar på – hur länge då?
Gång på gång har högt uppsatta och oansvariga SD-röster satt käppar i hjulen för den tafatta och underdåniga NATO-politik som regeringspartierna mäktat med.
Redan i januari – efter en koranbränning – uppmanade Richard Jomshof (SD) ”blir de upprörda, elda hundra till”. En del tyckte det var ett uppseendeväckande förslag. Det var det inte alls.
Islamofobin har under lång tid tillbaka varit grundmurad hos Jomshof och hans parti, och det var fram till 2022 motståndare till svenskt NATO-medlemskap. Statsministern konstaterade: ”Jomshofs uttalande försvårar för oss”.
Och NATO-medlemskapet dröjde. Till Vilnius 11 och 13 juli trodde/hoppades/lovade såväl Kristersson, Billström som Stoltenberg att Sverige skulle bli medlemmar av alliansen.
I slutet av samma månad kunde Jomshof inte avhålla sig från att ytterligare elda på upprördheten i den muslimska världen genom sitt uttalande om ”krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed”, justitieminister Gunnar Strömmer ville inte ”recensera enskilda uttalanden”.
De så kallade Liberalerna tyckte uttalandet var ”oansvarigt” och ”ytterst olämpligt”. Men det var inte alls tal om att regeringen skulle begränsa samverkan med SD.
Och NATO-medlemskapet dröjde. Nu ställdes förhoppningen på att ett medlemskap skulle bli klart till 28 – 29 november vid utrikesministermötet i Bryssel.
Under tiden hann den förre vice talmannen, tillika SD-ledamoten Björn Söder redan i augusti med att anklaga ministrar för att backa upp Pride med kopplingar till pedofili. ”Förkastligt”, ”Fattigt” respektive ”Groteskt” löd kommentarerna från ministerhåll.
Spiken i kistan (nästan?) slogs dock av partiledaren själv då han på partiets landsdagar – en knapp vecka innan NATO-mötet i Bryssel! – satte ner SD-foten med flagrant tydlighet mot vår religionsfrihet och allt vad islam heter: Audiovisuella uttryck av islam ska bort ur samhällsbilden och moskéer kan behöva rivas. Under vilka omständigheter kommer Åkesson att ge sig på kristna eller judiska helgedomar?
Än en gång satte regeringspartierna klackarna i marken, nu något tydligare än tidigare. ”Respektlöst och polariserande” sa Kristersson, M. ”Hemsk kollektiv bestraffning av troende” genmälde Pehrson, L. ”Ansvarslöst uttalande” fastslog Busch, KD.
”Paradigmskiftet” att genomföra SD:s partiprogram ser alltmer ut att vara ett sluttande plan bort från demokrati, säkerhet, humanism, rättsstat och medmänsklighet. Varför lånar sig regeringspartierna till att fortsätta med sådant? Hur skall ovan citerade omdömen från ministrarna om SD:s politik bli begripliga samtidigt som Tidö-samarbetet fortsätter?
Och NATO-medlemskapet dröjer – den fråga som statsministern utpekat som den allra viktigasteunder sin mandatperiod.
Crister Albinsson
Vittsjö
