Trams om vandalismen i Osby

Fritidsledarna ställer sig frågan: ”Har någon av ungdomarna blivit arga på oss under kvällen? De behöver kärlek och åter kärlek!” Vad är detta för kvalificerat trams? Lika dumt är när de vill karakterisera detta som ett rop på hjälp. När vi äldre i vår ungdom råkade, dock av misstag, slå sönder någon ruta fick vi inte bara skämmas, utan ofta också betala densamma. Ingen talade då om att vi saknade kärlek. Det var mera på sin plats med en utskällning, kompletterad med en rejäl ”lusing”. Och inte tog vi skada av detta. Tvärtom!

Det är för mycket dalt och psykologi i dagens skola och ungdomsvård, helt utan krav på eget ansvar, vad gäller såväl barnen som föräldrarna. Låt ungdomarna och föräldrarna till fullo betala den skada som medvetet åstadkommits. Jag är inte villig att göra det medelst skattemedel eller höjda försäkringspremier. Att det svider rejält i plånboken torde ha större effekt än skattefinansierad kommunal kärlek. Och för att bättre lyckas få fast förövarna bör kommunen och övriga utsatta installera övervakningskameror på alla de platser detta är befogat och möjligt. Att avstå härifrån med åberopande av den personliga integriteten, är lika mycket trams, som ovanstående kommunala kärleksbudskap.

Att alltför mycket förlita sig på en svåråtkomlig kommunpolis är heller inte tillfyllest. Samhället klarar inte av att skydda oss från den alltmer ökande skaran av tjuvar och ogärningsmän, av såväl inhemsk som utländsk nationalitet. Att dessutom behöva lyssna på verklighetsfrämmande kommunalt avlönade fritidsledares trams för att förklara och försvara den nu pågående vandalismen i Osby är sorgligt.

Olle Nilsson, opolitisk sanningssägare