Tre av fyra tycker staten har övergivit landsbygden

Den kan läsas som en smått uppgiven relationsstatus. Men framförallt ska den läsas som en larmrapport. Resultaten sätter också press på regeringen i den påbörjade aktualiseringen av Sveriges nationella landsbygdspolitik.

Inom Hela Sverige ska leva möter vi dagligen frustrationen i Sveriges landsbygder. Ändå överraskar kraften i Landsbygdsbarometerns resultat. Det finns en stark uppfattning om att nationella beslutsfattare inte levererar (92 procent). Att resurserna går till städerna (87 procent) och staten har lämnat scenen (76 procent).

Mönstret ser likadant ut över hela den politiska skalan och skillnaderna mellan kvinnor och män är små. Årtionden av centralisering har gjort att landsbygdsbor i Skåne och över hela Sverige sett sina lokalsamhällen tunnas ut. Det offentliga har inte balanserat utvecklingen utan drivit på den, vilket både försvårat livet och bidragit till känslan av att vara nedprioriterad och avpolletterad.

Bäst i klassen är kommunerna – vilket varken överraskar eller imponerar. Är det verkligen godkänt att 63 procent av landsbygdsborna tycker att kommunen inte tar hänsyn till dem? Eller att motsvarande siffra för regionen är 83 procent och för den nationella nivån häpnadsväckande 92 procent?

En utgångspunkt i den nuvarande landsbygdspolitiken är att staten ska bli bättre på att möta behoven i landsbygder. En rimlig prioritering – även om vi sex år efter besluten i riksdagen fortfarande letar efter avtrycken i vardagen. Undersökningen påminner om att landsbygdernas utmaningar inte kan bockas av genom ett enstaka uppdrag till en enstaka myndighet.

Mer än hälften svarar att sjukvård (37 procent) och skol-och barnomsorg (17) är den viktigaste frågan för platsen där de bor. Så, visst kan staten bättre – men också beslutsfattarna i Skåne. Varför så ofta satsa inifrån och ut? Varför spara utifrån och in?

Trots misstron till beslutsfattare finns fortfarande en vilja att ta ansvar för lokalsamhället bland landsbygdsborna. De vill engagera sig i lokala organisationer och lösa problem själva i stället för att vänta på staten. Statsvetarna kallar det aktivt medborgarskap, och det sägs vara en stor tillgång i tider av kris och snabb omställning. Har vi råd att slarva bort det?

Inom Hela Sverige är vi otåliga. Politik har kommit och gått, men beslutsfattarnas ointresse för relationen har bestått. Tre av fyra svarar att de känner framtidstro för platsen de bor på – trots allt som skaver. Kanske kan vi hålla ihop trots allt? Men det kräver bättring.

Erik A Eriksson

Irene Oskarsson

Terese Bengard

Hela Sverige ska leva