Tystnad och mobbning trots att ledningen visste
De flesta artiklar har handlat om CV-lögnen, men de antyder allvarliga brister i förvaltningens ledning och enhetens psykosociala arbetsmiljö.
Många anställda är rädda och otrygga på grund av nepotism, mobbning och att chefen, Marie Strandberg, är oberäknelig och straffar vissa men inte andra. Rapporteringen pekar på en tystnadskultur eftersom problemet är omfattande med ett fåtal uppgiftslämnare, samtidigt som rektorns och projektledarens destruktiva ledarstilar fortgår trots att verksamhetschefen, Preben Bruzelius, informerats. Vi läser också att förvaltningschefen, Charlotte Nygren-Bonnier, och facket, känt till situationen. Att detta pågått med ledningens goda minne, alternativt misslyckade åtgärder, är obegripligt. Då detta är en samhällsbärande verksamhet i kommunal förvaltning berör det fler än VLC:s personal, och att destruktivt ledarskap och tystnadskultur leder till sjukdom och psykisk ohälsa är välkänt, och kostsamt för både de drabbade och samhället.
”Det är lätt att förstå den anställda som beskrev ett lågt förtroende för cheferna när de inte ens kan följa kommunens riktlinjer...”
Vidare framgår att ärlighet hos och förtroende för ledningen brister då något så enkelt som ett kursbetyg ger upphov till konflikt. Projektledarens förklaring av de saknade intygen var att hennes (eventuella) utbildning inte spelar någon roll, eftersom hennes kompetens är tillräcklig, oberoende av om den kan bevisas (a posteriori) eller inte (a priori, det vill säga om den är absolut). Cheferna, å andra sidan, lider initialt av gemensam amnesi men säger senare att intygen visats, även om de nu saknas. Det är lätt att förstå den anställda som beskrev ett lågt förtroende för cheferna när de inte ens kan följa kommunens riktlinjer för rekrytering, det vill säga att betyg/intyg ska samlas in.
När förvaltningschefen, på grund av Kristianstadsbladets rapportering, ska möta de anställda som drabbats hårt av arbetsmiljön och det sätt på vilket utredningen hittills skötts av kommunen, gör hon det i sällskap med rektorn som orsakat problemet. Detta resulterade i bristande dialog och besvikelse.
”Krävs det avslöjande reportage om den allvarliga situationen på VLC för att åtgärder ska tas, för att förvaltningschefen ska agera istället för att reagera på anställdas rapporter?”
Förvaltningschefen förstod inte varför, vilket är anmärkningsvärt eftersom hon gavs möjlighet att ge det stöd de drabbade medarbetarna förtjänar, och samtidigt skapa ett välbehövt förtroende för verksamheten. Av flera skäl. Givetvis är både rektorns och verksamhetschefens otillfredsställande, ibland självmotsägande svar på Kristianstadsbladets frågor en primär orsak, men förvaltningschefen är relativt ny och därför mindre påverkad av befintliga relationer. Dessutom är problemet inte nytt för kommunen, vilket rimligtvis innebär att förebyggande åtgärder kan ske snabbt (och är förväntat?).
SSR reagerade enligt Lena Hagerman på situationen i maj, dock framgår inte i vilken utsträckning de drivit frågan. Är det en indikation på förvaltningens arbete med arbetsmiljö, det vill säga att chefers ledarskap fortgår oberoende av vad och vem som informeras? Krävs det avslöjande reportage om den allvarliga situationen på VLC för att åtgärder ska tas, för att förvaltningschefen ska agera istället för att reagera på anställdas rapporter? Hon valde nyligen att ”släppa frågan” då ord står mot ord, men valde veckan efter att varsla projektledaren för CV-lögnen. Är det slutet för ”frågan”, och ser kommunen nu att problemet är löst?
Anställda och före detta anställda
