Vad händer när vi sjukskrivs för utbrändhet en efter en?
Tidigare har varje enhet kunnat ringa till vikarier själva vid sjukdom. Men sedan några år tillbaka är det tabu. Skulle någon göra detta, då det har varit akut, skickas det ut mejl till alla enhetschefer, där man hytter med fingret åt denna dumhet att tro att man kan lösa problemet själva.
Vad ska man då göra? Jo, det bildades en Central BemanningsEnhet, CBE, dit man som personal ska skicka in en beställning på vikarie. Vikarierna i sin tur ska lägga in sig som tillgängliga. De kan då bli bokade på ett pass. Men om då vikarien också blir sjuk, då avbokas den till enheten, men ingen ny blir bokad. CBE verkar inte förstå att man då blir underbemannade på enheten.
”Man går till sitt arbete trots att man är lite sjuk, har ont, är mentalt trötta. Varför? För att man tänker på sina kollegor, inget annat.”
Många gånger har det hänt att man har tvingats arbeta ensam på en avdelning med 9 gamla, sjuka, dementa personer, ett helt pass. Är detta okej? Vidare ska personalen åka på föreläsningar stup i kvarten, men inte bli ersatta på sin enhet. Återigen underbemanning. Varför? Dessutom ska man tvingas till att använda sig av en mobiltelefon hela dagen. Även på boende. I den finns alla insatser som ska utföras under arbetspasset, med klockslag och tidsåtgång. Det är människor vi arbetar med, inte maskiner. Vi är människor, vi kan tänka själva. Dessutom är detta systemet utformat utifrån hemtjänst, inte boende. Är det så att man har köpt in ett system och sen måste det användas, trots protester? Det har ju trots allt kostat pengar!
Vet ni om att personalen i vård och omsorg har tappat all arbetsglädje? Man går till sitt arbete trots att man är lite sjuk, har ont, är mentalt trötta. Varför? För att man tänker på sina kollegor, inget annat. Man bryter ihop och gråter en stund, sen torkar man tårarna och fortsätter arbeta, trots att man är helt slutkörd. Och man får bara höra att det är så det är. Varför? Kristianstad kommuns personalpolitik verkar vara; ”Varför ha nöjda medarbetare, när man kan ha missnöjda”.
När ska detta ändras? När ska vi få lov att känna oss stolta över det arbete vi utför?
Vad händer när den ena efter den andra till slut inte orkar mer och sjukskrivs för utbrändhet? När ska ni vakna upp och se vår verklighet utifrån vårt perspektiv? Ni förstår, att vårda gamla och sjuka är inte prestigefyllt, det ska vara fyllt med omtanke, förståelse, glädje, stolthet. Det är inget statiskt arbete, det är ett levande arbete.
En snart utbränd undersköterska i Kristianstad kommun
