Välfärden – socialisternas hemliga låda

Den 3: e november i år, kunde man i Sydsvenska Dagbladet, under aktuella frågor, läsa ett inlägg undertecknat av Ylva Thörn, ordförande i Kommunal. Halvvägs i detta inlägg skriver hon ”min åsikt är att välfärd skapar tillväxt”. Jag har funderat mycket över dessa ord ”välfärd skapar tillväxt” – vad menar människan egentligen? I valrörelsen sades det många gånger, från socialist håll, att skattesänkningar hotar välfärden. Kan Ylva Thörn mena att ökade skatter skapar tillväxt? Att en gammal människa som, på grund av fastighetsskatten, tvingas lämna sitt hus som hon ägt sedan 50-talet på något underligt sätt skapar tillväxt. Nej, det menar hon nog inte – hon är säkert för klok för det. Vi kanske kan öka tillväxten genom en ökad beskattning av de privata företagen. Men det skulle innebära att företagen får mindre resurser för nyanställningar och expansion, så jag tror inte att hon menar det heller. Jag tror faktiskt att Ylva Thörn menar att en stor och välmående offentlig sektor skapar tillväxt. Ju fler vi är, som arbetar inom denna sektor, desto större blir tillväxten i Sverige. Det är en svindlande tanke – om vi alla arbetar inom stat, kommun och landsting så kan vi öka tillväxten enbart genom att öka våra löner. Att ingen tänkt på detta förut. Det finns emellertid delar i Ylva Thörns skrivelse som jag sympatiserar med. Den producerande delen av personalen inom den offentliga sektorn är underbetald jämfört med andra grupper. Inom till exempel skola och sjukvård är lönerna för dom som ska ta hand om oss medborgare alldeles för låga, dessutom är dom för få. Stora delar av den offentliga sektorn producerar allt mindre till allt högre kostnader. Trots stora neddragningar, vilka har inneburit våldsamma försämringar för oss medborgare, så kostar den offentliga sektorn alltmer för varje år. Hur är detta möjligt? Svaret är mycket enkelt – om än obekvämt och säkerligen mycket illa sett i många kretsar. Besparingar och neddragningar har gjorts på ett felaktigt sätt. De har gjorts på ett sätt som skapat ett systemfel i hela verksamheten. Låt mig peka på ett exempel. Vid Komvux i Kristianstad kommer man att drastiskt minska antalet lärartjänster, men bibehålla antalet skolledare. Man minskar i produktionen, vilket innebär färre antal genomförda lektioner, men bibehåller ”overheadkostnaderna” i form av chefer och skolledare. Totalt sett gör man en besparing i kronor – men ökar kostnaden per lektion, eftersom löner till skolledare måste fördelas på genomförda lektioner, om man vill mäta denna kostnad. När man sedan nyanställer lärare, för att uppfylla de löften som regeringen har avgivit och betalar dessa med ”Östrospengar” som inte syns i någon budget, så ökar totalkostnaden för den enhet som heter Komvux Kristianstad, på nytt. Det blev alltså ingen besparing. Hur kan det då bli så här? Jag tror att besparingar genomförs på fel sätt. Politikerna ger topptjänstemännen i uppdrag att genomföra besparingar. Ingen topptjänsteman vill avskaffa sig själv, eller sina närmsta chefer. Så han (eller hon) ger i uppdrag åt sina förvaltningschefer att genomföra besparingar. Ingen förvaltningschef vill avskaffa sig själv, eller någon av sina närmsta chefer, därför överlåter dom till enhetscheferna att genomföra besparingar. Ingen enhetschef vill avskeda sig själv eller någon av sina närmsta chefer, därför överlåter dom till gruppcheferna att genomföra besparingar. Detta fortsätter i ett par led till, tills en dag ett vårdbiträde eller en lärare får besked om att hennes tjänster inte längre behövs, på grund av besparingar. Men det var ju henne vi ville behålla, inte en massa chefer med otydliga arbetsuppgifter. Vårdbiträdet representerar välfärden för oss medborgare, vi bryr oss sällan om vem som är förvaltningschef – de flesta av oss vet inte vem som är förvaltningschef. Det ovan sagda innebär att varje gång som det genomförs besparingar i den offentliga sektorn så minskar nyttan för oss medborgare, medan verksamheten förbereds för en ny våldsam kostnadsökning. Jag skrev ”Östrospengar”. De finns ännu inte, men de kommer – tro mig. Vi har haft ”Perssonpengar”, ”Blommanpengar”, ”Wärnerssonpengar”, etcetera. Maken till självhävdelse finns inte – att kalla en extra fördelning av våra insamlade skattemedel vid sitt eget namn. Det visar hur man betraktar sig själv – man är inte folkvalda, man är folkstyrande. Ett annan fråga är den anpassning av chefslönerna inom den offentliga sektorn som skedde under åttiotalet. Chefer i den offentliga sektorn skulle ha samma höga lönenivå som fanns inom den privata. Problemet är bara att nittiotalets lönesänkningar och försvunna arbetstillfällen för chefer i den privata sektorn inte på något sätt påverkat lönerna i den offentliga sektorn. Befattningarna har nu hamnat i den kommunala lönenomenklaturen och varje ny befattningshavare måste ha minst samma lön som sin företrädare. Ylva Thörn talar också om ”arbetsgivarna” inom den offentliga sektorn. Dessa så kallade arbetsgivare är just de chefer som vill se om sitt eget hus. Deras löner betalas ur samma pott varur vårdbiträden och lärare vill hämta sina löneökningar. Sett ur det perspektivet, är det inte konstigt att Kommunals medlemmar har låga löner. De rätta arbetsgivarna är vi medborgare och skattebetalare, vi ska inte behöva se höjda skatter eller sämre vård för att Kommunals medlemmar ska få bättre löner – vi ska kräva att den offentliga sektorn redovisar sina ”overheadkostnader” så att vi vet vad våra skatter går till. Vi ska kräva att de används där vi har nytta av dem. Inför varje val står Göran Persson, Gudrun Schyman med andra socialister och pekar på den hemliga låda som man kallar välfärd. Likt en ”Loket” Olson eller en Lasse Kronér visar man fram denna fantastiska och vackra företeelse som innebär lycka och glädje till alla, i hela världen. Men, tycker man inte exakt som dom så hotar man lådans hela existens. Efter valet visar det sig att de flesta av oss tyvärr sitter med en ”nitlott”. Det blev inget den här gången heller – ”men om fyra år min vän, kommer dom tillbaks igen, för då vill dom lova”. Så Ylva Thörn, om du någonsin läser detta, det finns pengar så det räcker till dina medlemmar i den offentliga sektorn, du ska bara kräva dem i rätt instans. GÖRAN DANDELO