Vem kan lita på ett löfte från en toppolitiker?
Hur jag kan veta det?
Jo, jag har en sköldpadda som heter Orvar och han är lika säker på sin sak som amen i kyrkan: Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med Miljöpartiet och med stöd av Centerpartiet och Vänsterpartiet.
Nä, jag skojar bara.
Jag, lika lite som någon annan, opinionsinstituten inräknade, kan ju säga hur det kommer att gå i tidernas kanske mest ovissa val, och någon sköldpadda vid namn Orvar har jag heller inte.
Men min bästa gissning är att sossarna sitter kvar i förarsätet med det verklighetsfrämmande Miljöpartiet som pålitlig co-driver.
Vad jag grundar detta på?
Jo, på det enkla faktum att våra partiledare har utvecklat en avsevärd förmåga att slira på sanningen. De säger en sak före valet och en helt annan efter valet.
Det går helt enkelt inte att lita på dem längre.
För att bara ta ett par exempel.
Ulf Kristersson lovade dyrt och heligt att han aldrig skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu vill han budgetförhandla med dem.
Nooshi Dadgostar bedyrade i TV 4:s utfrågning att ministerposter är ett absolut krav för att Vänsterpartiet ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Dagen därpå, i radion, var ministerposter inte längre något ”ultimativt” krav.
Annie Lööf försäkrade att hon hellre åt upp sin högra sko än satte sig i en socialdemokratiskt ledd regering. Nu är hon beredd att göra det.
I SVT:s utfrågning slog Centerledaren dessutom fast att det inte är av politiska skäl hon säger nej till sina forna Allianskolleger utan av ren anständighet.
”De valde att bita huvudet av skam och släppa in SD i värmen. För den ”goda” sakens skull, det vill säga makten.”
Men anständighet är väl knappast något man förknippar med våra toppolitiker?
För ingen kan väl hävda att det är anständigt av Magdalena Andersson att driva nyliberal politik? Eller att Ulf Kristersson svängt 180 grader i synen på Sverigedemokraterna?
Men Magda krokar gärna arm med Annie Lööf bara hon får regera vidare. Och Uffe gör mer än gärna highfive med Jimmie Åkesson bara han får bli statsminister.
Tro inte annat än att Ulf Kristersson och Ebba Busch tycker precis lika illa om Jimmie Åkesson och hans sverigedemokrater som Magdalena Anderson och Annie Lööf.
Men de insåg att de hade ett val att göra. Antingen ta fan i båten och ro honom i land, alltså ta makten med Jimmie Åkessons hjälp. Eller avstå från sverigedemokraternas röster och låta M&M (Magdalena och Märta) köra ännu djupare ner i diket.
De valde att bita huvudet av skam och släppa in SD i värmen. För den ”goda” sakens skull, det vill säga makten.
Ty: för Ulf Kristersson och Ebba Busch är makten inte allt. Det är det enda.
Annie Lööf, däremot, har hela tiden ”hållit gränsen” gentemot Sverigedemokraterna. Det hedrar henne.
Men det för inte Sverige framåt.
Leif Westerhede, Opol obun
