Vem tycker idag att livet är stabilt?
Vi har fram till 2020 endast upplevt framsteg på framsteg, livet har blivit bättre och bättre. Med ett undantag; åren 1991-1993 då Sverige ensamt gick igenom ett finansiellt stålbad då landet hade låtit fastighetsspekulation fortgå alltför länge. Till sist sprack bubblan och bankerna höll på att stryka med eftersom dom lånar ut pengar till fastighetsbolagen.
Jag minns den tiden kristallklart för jag blev civilekonom 1987 och jobbade först som revisor och sedan som ekonomichef när allt föll samman och även jag blev arbetslös 1991.
Jag led av arbetslösheten och pengabristen 1991-1993. Jag åt inte ute en enda gång de åren, utan lagade billig mat hemma. Jag bodde i Markaryd 1992-1993. Min mörka situation privat tolkade jag på hela världen och trodde att allt var på väg åt fanders.
Finansminister Anne Wibble sade att alla skulle ha en årslön sparad på banken – vilket skämt! Jag hade inte ens en halv månadslön sparad. Jag stämplade och fick 8 000 kronor i månaden. Det skulle räcka till hyra, mat och andra räkningar. Det gick precis runt, jag lovar.
Men 1994 fick jag jobb igen och sakta men säkert reste jag mig ur askan, som en fågel Fenix.
Nu är det 2023, det vill säga nästan 30 år senare och hela världen, inte bara Sverige, är inne i en svår situation. Vi har krig i Europa. Och vi har genomlidit pesten 2020-2021 och det var makabert.
Den farsoten (corona) fick alla ekonomier på knä för ekonomiernas blodflöde stannade upp.
Restauranger, hotell, taxichaufförer, turistnäringen tog storstryk och många gick under.
”Har vi inte tidigare trott våra liv varit stabila och har vi inte kunnat planera och sedan förverkligat planerna?”
Och så kom Rysslands angrepp på Ukraina och allt vände i världens ekonomier på en dag, till det värre: Vi fick hög inflation, räntorna steg och elräkningarna sköt i höjden på ett sätt som vi aldrig tidigare sett.
Och har jag fattat allt rätt så kommer Turkiet att köra ut sina fyra miljoner syriska flyktingar inom den kommande tiden. Jag tvivlar på att flyktingarna flyr hem till ruinerna i Syrien. Europa får en ny flyktingtsunami och numera har nationalister och flyktingovänliga partier makten i de flesta europeiska länder. Vi lär inte få en upprepning av 2015 års Refugees welcome, som jag var så enormt glad i, för det visade att det fanns en latent god vilja hos den europeiska befolkningen. Tårgas i ansiktet och taggtråd är vad som väntar dem och det gör mig väldigt illa till mods. De syriska flyktingarnas liv har slagits i spillror och det enda de vill är att överleva och då ska man mötas av respekt.
Här står vi nu. Är det inte den märkligaste tiden i våra liv? Har vi inte tidigare trott våra liv varit stabila och har vi inte kunnat planera och sedan förverkligat planerna? Jo!
Vem tycker idag att livet är stabilt? Vem planerar som om inget har hänt?
Undrar vi inte lite var till mans: Var ska det sluta?
Teuvo Broström, civilekonom