Vems är felet att inte pandemin tar slut ?
Mer än ett år har gått och pandemin är inne i sin tredje våg och antalet nya fall är fortfarande mycket högt. Många blir fortfarande svårt akut sjuka och risken finns att man drabbas av långtidscovid.
Risken att dö i sjukdomen är visserligen lägre än för ett år sedan, men den risken har inte försvunnit. Sjukvården går fortfarande på knäna. Hela idrottslag drabbas och skolor behöver stängas på grund av smitta.
”Felet att pandemin är kvar, i så stor utsträckning som den är, är allas, och särskilt de som inte tar till sig information och de som struntar i råd och föreskrifter.”
Som äldre partner, för närvarande halvt vaccinerad , till helt vaccinerad har jag suttit på parkeringar, väntat och iakttagit förbipasserande. Vid en stormarknad, som nästan är full av bilar, ser jag hela barnfamiljer, par i alla andra åldrar gå in. De som kommer helt ensamma är i klar minoritet. Personer med munskydd är sällsynta.
Begreppet asymtomatisk smittspridare tycks vara okänt. Att delvis vaccinerad inte innebär fullt skydd mot att bli sjuk, och att fullt vaccinerad inte heller är liktydigt med fullt skydd mot att smitta och smittas verkar likaså obekant. Det borde vara lätt att förstå att sprida smitta ökar med närhet och antal personer som är nära.
Samtidigt som röster höjs om att få besöka idrottsevenemang, konserter, restauranger och annat, ställs frågan om varför utvecklingen varit som den är, och vems är felet. Jämförelser görs mellan länder, landsdelar, stadsdelar och befolkningsgrupper. Syndabockar söks men det egna ansvaret glöms. Den enkla slutsatsen drar man inte.
Smittan sprids från person till person. Ju fler man är och ju närmare man är varandra, desto större risk att smitta. Alla, vuxna och barn, kan smitta och smittas.
Felet att pandemin är kvar, i så stor utsträckning som den är, är allas, och särskilt de som inte tar till sig information och de som struntar i råd och föreskrifter.
Orolig pensionär
