Vramsån – med plats för både el och fisk
Det spelar ingen roll att Ekologgruppen vid en bottenfaunaundersökning funnit många rödlistade och ovanliga arter, som sällan upptäcks i andra skånska vattendrag. Sammanfattningsvis säger de; ”Vramsåns värde består till stora delar på alla de ovanliga eller rödlistade arter som påträffas på olika ställen i olika miljöer i ån. Detta gäller även andra organismgrupper än de redovisade i denna rapport. Som exempel på sådana kan nämnas kungsfiskare, grönling och jättemöja, vilka liksom stormusslorna har en viktig – eller i fallet jättemöjan – enda förekomst i landet just i Vramsån. Vramsåns relativa opåverkan är känt sedan tidigare undersökningar och förklarar rikedomen på renvattenkrävande djur och förekomsten av sådana arter som flodpärlmussla, tjockskalig målarmussla samt diverse andra krävande arter bland till exempel bäck- och nattsländor.”
Den säregna arten jättemöja växer i grunt, strömmande vatten i åar med stenig eller sandig/grusig botten. Den kräver ett näringsrikt men klart, rent och syrerikt vatten på solöppna, ljusa lokaler. I Vramsån är den därför främst knuten till gamla kvarnar och broar (gamla vadställen). Beskuggning, låg vattenföring och vattenföroreningar är tre allvarliga hot mot jättemöjan.
Debattskribenten anser att gädda, mört och braxen är de härskande fiskarna i Vramsån. Fiskeriverket talar om att det även finns lax, havsöring, ål, abborre, bäcknejonöga, flodnejonöga, elritsa, grönling, lake, sandkrypare och stationär öring i vattendraget. Vilka ytterligare arter anser skribenten ska finnas i Vramsån. Kanske menar han att laxen inte är tillräckligt gynnad trots att just denna art inplanterats i ån. Forskare, som är bättre bevandrade i marina arter, menar att ett ensidigt gynnande av en art sker på bekostnad av andra arter.
”Om 5 000 ålar startar sin nervandring från Vramsåns källsjöar skulle med dessa beräkningar en tredjedels ål ta sig fram till Ugerups mölla.”
Det är inte ovanligt att debattartiklar, liksom denna vill pådyvla den småskaliga vattenkraften de stora verkens försyndelse. Denna inställning bygger på beräkningar som Montén gjorde åt Vattenfall 1985. Beräkningen bygger på en dödlighet om 70 procent vid vart och ett av Vattenfalls kraftverk. Rapporten har inte någon som helst relevans på den småskaliga vattenkraften som uppstått vid tidigare vattenverksamheter. Om 5 000 ålar startar sin nervandring från Vramsåns källsjöar skulle med dessa beräkningar en tredjedels ål ta sig fram till Ugerups mölla (som är det åttonde och sista kraftverket i Vramsån). Under 35 år, medan fritidsfiske av ål var tillåtet, fångade jag årligen 40-75 ålar. Antingen måste det ske under, eller så har Monténs uppgifter ingen relevans på Vramsån.
Skribenten vurmar för ål samtidigt som han vill ha fler sedimentfria bottnar för att gynna laxlekar. Det är helt verklighetsfrämmande. Ålen måste ha finkornigt sediment för att klara 12-18 övervintringar i svenska vattendrag, men också som ett gömsle under dygnets ljusa timmar och för sitt födosök. Varje anlagd lekbotten innebär förlust av ålens livsutrymme. Läs gärna Perola Norbergs intressanta redogörelse för ålens levnad.
Vattenkraftens förbättringar för fiskarters livsvillkor kommer ändå att mötas av belackares smutskastning av den renaste elproduktionen, genom en snart 40-årig, idag irrelevant, beräkning. Om dessa skrönor, som inte bygger på någon vetenskaplig grund, får stå oemotsagda, kommer amsagorna till sist att uppfattas som sanning.
Gunnar Olsson, Ugerups mölla
