Viktor Banke: Viktor Banke: ”Hur vi lät Sandbanksråttan försvinna bör tjäna som någon sorts lektion inför framtiden.”
Några mil söder om Papua Nya Guinea, på andra sidan jorden, finns en sandbank som kallas Bramble Cay. Jag föreställer mig att havet runt sandbanken är klarblått, och att korallrevet som omgärdar sandbanken är skimrande och färgrikt.
Sandbanken, som idag eroderats av vatten och vind, hade en gång en mycket större yta, täckt av låga örtväxter. Här levde under lång tid en liten råtta som angår oss alla. Detta däggdjur fick sitt formella namn och artkategorisering (Melomys rubicola) 1924 av den engelske zoologen Oldfield Thomas (1858-1929), men var i folkmun helt enkelt kallad Bramble Cay Melomys. Låt oss kalla den Sandbanksråttan.
Under hela 1900-talet eroderades sandbanken, och möjligheterna för ett gott råttliv minskade. Naturligt nog minskade även sandbanksråttorna i antal. Mot slutet av århundradet hittade forskare bara 42 stycken av detta lilla däggdjur, men uppskattade antalet till närmare 100.
Sandbanksråttan sattes upp på listan för utrotningshotade djur, och den australiensiska regeringen lanserade en femårig räddningsplan. Rädda sandbanksråttorna! Planen var enkel: förebygg invasion från främmande arter, sprid kunskap om situationen, och leta efter ytterligare sandbanksråttor i näraliggande områden.
Men tiden gick, och insatserna var otillräckliga. I början av århundradet hittades bara 10 sandbanksråttor på Bramble Cay, och 2011 hittades inga. 2014 gjordes nya försök, genom en större sökoperation den här gången, men sandbanksråttorna stod inte att finna. Var de borta för alltid? Man ville inte tro det, och sökte under ytterligare några år efter andra medlemmar av det lilla däggdjuret. Men så den 18 februari 2019 gav den australienska regeringen slutligen upp, och adderade ett nytt namn till listan på utdöda arter. Sandbanksråttorna är borta för alltid.
Tim Beshara, med den svåröversatta titeln Federal policy director for the Wilderness Society, uttalade sig i The Sydney Morning Herald (19 februari) och underkände den femåriga räddningsplan som sjösattes 2008. Beshara sa vidare, inte utan ömhet, att Sandbanksråttan förvisso bara var en liten brun råtta, men det var deras lilla bruna råtta.
Sandbanksråttorna kunde ha slutat som en mindre notis i någon perifer branschtidning, men hela världen har under den gångna veckan kunnat läsa om The Bramble Cay Melomys. Skälet är enkelt: däggdjuret tros vara det första vars död orsakats av klimatförändringar (stigande vatten), som i sin tur orsakats av människan.
Jag läser en artikel (”The Bramble Cay melomys: the first mammalian extinction due to human-induced climate change”) av forskaren Graham Fulton vid Murdoch University, som redan förra året skrev om sandbanksråttornas förmodade död. I artikeln, publicerad i den smala branschtidningen Pacific Conservation Biology, påpekar Fulton en ironi som är svår att inte hålla med om: hade Sandbanksråttan varit ett mer högprofilerat, lättälskat däggdjur, som till exempel koalan, skulle människorna ha brytt sig tillräckligt för att rädda den. Men eftersom den nu dog ut som den första arten till följd av mänskligt orsakade klimatförändringar, kommer Sandbanksråttan för alltid bli just högprofilerad och ihågkommen.
Hotet om förintelse gäller inte bara sandbanksråttorna. I The Guardian (10 februari) refereras en ny forskningsrapport (Worldwide decline of the entomofauna: A review of its drivers, Biological conservation 2019) som varnar för en pågående insektsdöd. Denna insekternas död är bland annat ett resultat av samma globala uppvärmning som smälter isar och höjer vatten (som eroderar sandbankar), men också resultat av användandet av kemiska bekämpningsmedel samt hur vi brukar jorden.
Forskarna konstaterar att om människan inte ändrar sättet att producera mat, kommer insekter (alla insekter) att gå mot utrotning. Detta skulle i sin tur leda till katastrofala följder för ekosystemen. Alltså: Nästa gång är det inte bara är ett litet däggdjur på en sandbank i Oceanien som drabbas.
Sandbanksråttorna levde i tystnad, men deras död kom att höras. Jag skulle överdriva om jag trodde på något större sorgearbete världen över just nu, och jag hittar inga Facebookgrupper dit folk kommer för att dela med sig av sin sorg över Sandbanksråttan, men ändå: Det finns något hoppfullt med att medier över hela världen uppmärksammar däggdjurets slutliga död. I den bästa av världar dog inte Sandbanksråttan ut förgäves.
Hur vi lät den försvinna bör nämligen tjäna som någon sorts lektion inför framtiden. Trots kunskap, trots regeringsstödd räddningsplan och insikt om vikten av arternas överlevnad, vidtogs inte tillräckliga åtgärder. I detta är Sandbanksråttans död också berättelsen om människans relation till naturen, och till den alarmerande information om klimatets tillstånd som återkommande når oss från forskningen. Så till däggdjurets minne höjer jag min kaffekopp och tar en vördnadsfull klunk. Kanske inte alltid älskad, men i vart fall aldrig glömd.