Fascinerande och djuplodande resa ner i havet och dess invånare
Patrik Svensson
”Den lodande människan. Havet, djupet och nyfikenheten”
(Albert Bonniers förlag)
Häromåret publicerade historikern och författaren Per Högselius en fängslande essäsamling, ”Döden på stranden”, som handlar om sandstranden som en gränstrakt mellan land och vatten, mellan det trygga och det främmande, mellan liv och död. Här får vi en bild av hur stranden i historien, konsten och litteraturen varit en arena för våld och död i lika hög grad som för njutning och rekreation.
Jag kommer osökt att tänka på detta under läsningen av Patrik Svenssons nya essäbok ”Den lodande människan”, ett slags uppföljare till den närmast osannolika världssuccén ”Ålevangeliet” från 2019. Naturelementet är detsamma, och Svensson tar här klivet ut från Högselius stranddöd till livet i havet, ”det som inte lämnar några spår”.
””Den lodande människan” tillägnas författarens mor som avled i sjukdom under skrivarbetet. Det var ju hon som en dag lånade hem ett illustrerat uppslagsverk om havets fiskar, som pojken Patrik ständigt tvingade henne att läsa högt ur.”Martin Lagerholm
De tio mer eller mindre självständiga texterna kretsar kring underrubriken ”havet, djupet och nyfikenheten”, allt avfattat på en stilistiskt smidig och liksom finstämt betänksam prosa. I likhet med förra boken placerar sig det här textmaterialet i skärningspunkten mellan populärvetenskapen och den personliga essän.
Medan ”Ålevangeliet” samtidigt är en berättelse om en sons relation till sin far, tillägnas ”Den lodande människan” författarens mor som avled i sjukdom under skrivarbetet. Det var ju hon som en dag lånade hem ett illustrerat uppslagsverk om havets fiskar, som pojken Patrik ständigt tvingade henne att läsa högt ur. Där började fascinationen för havsdjupen.
Så tar Svensson med läsaren på en marinhistorisk och oceanografisk resa på de sju världshaven. Här möter vi sjöfolk och upptäcktsresande som genom seklerna navigerat med hjälp av stjärnor, kompasser och sjökort.
Tidigt erövrade man havets yta, men kunskapen om vad som dolde sig på djupet skulle dröja tills den portugisiske sjöfararen Magellan för 500 år sedan sänkte ner sin blytyngd i Stilla havet – ”det första kända försöket att loda djupet ute i den öppna oceanen”. Fram till dess var havet i hög grad en ”fantasins plats”, där man med förundran och fruktan diktade fram märkliga djur och hiskeliga vattenmonster direkt ur fantasin.
Ett par av texterna utgör ett slags biografiska miniessäer, och från ”Ålevangeliet” återfinner vi här bland andra den amerikanska författaren, marinbiologen och miljöaktivisten Rachel Carson, som bland annat skrev om ”vågornas rytmiska rörelser över havsytan och om havets olika röster” som hon liknade vid musikens rytmer och harmonier.
Varje boksida bjuder på fascinerande fakta och information om havet och dess invånare. Somligt har man läst om tidigare, annat är nytt. Som att hela 80 procent av världshaven ännu är outforskade, och att det uppskattningsvis finns 750000 arter som fortfarande inte upptäckts. Tanken svindlar! Och skänker åtminstone undertecknad något slags tröst.
Den lodande människan må vara den sökande människan, som Svensson skriver, men hittills har hon alltså inte lyckats lägga hela naturen under sig. Gåtorna och frågorna kan fortsätta att kittla vår nyfikenhet ännu ett tag.
