Glädjen är långdistanslöparen Petras motivation

Hon har just upplevt sitt livs värsta år. För en som inte förstår hur viktig löpningen är för Petra Skiöld går det inte att greppa. Vaddå, du kunde inte springa? Men den som hör Petra prata om sin passion, förstår. Hur hon bytte om till löpkläder, gick ut men inte kunde ta ett enda löpsteg. Hur det enda som tidigare kunnat hela henne, det enda som kunnat rensa hennes tankar, det enda utöver barnen som satt ett stort leende på hennes läppar plötsligt inte fanns där.

– Det var fruktansvärt.

Petra Skiöld är en långdistanslöpare och ultralöpare. En extrem sådan. Att kroppen tar stryk av att springa två maratonlopp och Lidingöloppet inom fem veckors tid eller att löpa konstant under sex timmar eller att springa tio mil - det säger sig själv. Petra har fått uppleva det, legat i feber i flera dagar efteråt. Ändå är stoltheten av att klara det, lyckan och kicken de ultimata.

– Jag sprang Lidingöloppet, världens största terränglopp när min son bara var tolv veckor.

Då hade hon aldrig sprungit maraton innan, inte tränat till det, som mest sprungit två mil men väl alltid hållit på med idrott. Hon kom bland de 20 bästa, med ett leende på läpparna.

– Det var så vansinnigt roligt, jag blev nästan bara piggare ju längre jag sprang. Det var en sådan adrenalinkick att jag ville göra om det dagen efter.

Det var så löparkarriären började. Men hon är uppvuxen i en idrottande familj, spelade handboll och innebandy, sysslade med gymnastik och ledde klasser på gymmet. Hon utbildade sig till undersköterska och jobbade natt inom äldreomsorgen. Hon åkte till USA under tio månader som au pair, i Florida, och fick en tjänst på akuten när hon kom hem. Vilken skillnad, adrenalinpåslag nästan varje dag, alla sorters sjukdomar och olycksfall, mycket spring och många människor. Precis som Petra ville ha det.

Tempot blev lite väl högt när första barnet kom 2001 och Petra började jobba på Friskvårdshuset. Sonen Kevin kom 2004 och då följde en tid då hon försökte kombinera småbarn, löpning och arbete. Till sist, i maj 2012, bestämde hon sig för att satsa på löpningen fullt ut, hon var bland toppen i Sverige inom maraton och hade lyckats få ihop ett gäng sponsorer. Hon började springa på heltid.

– Under fem veckor sprang jag två maraton på 2,55 och 2,54 och Lidingöloppet på strax över två timmar. Jag presterade helt enkelt och det var riktigt roligt.

Hon sprang sitt första ultralopp i januari 2013, ett sextimmarspass i Danmark där hon kom 75 363 meter och blev rankad tredje bäst i världen det året.

– Det är nog mitt enskilt bästa löpminne, jag var helt hög i nio dagar. Helt toppad av lycka.

Året fortsatte framgångsrikt, men träningen blev allt mer disciplinerad, på bekostnad av den där inre glädjen. Och trots att viljan till sist var större än glädjen, tränade hon i januari fjol hårdare än någonsin förr. Så kom dråpslaget - hon blev diskvalificerad under SM i 100 kilometer för att hennes vätskelangare sprungit med henne en bit efter sju mil - och då tappade hon allt. En EM-plats, ett självförtroende och sitt löpsteg.

– Jag bara grät. Det samtalet jag gick och väntade på och hoppades skulle ge mig glädje, att mitt överklagande hade fått gehör och att jag hade en EM-biljett, var tvärtom så kränkande. Det var som ledningen hade kapat benen på mig.

Det gjorde att hon inte kunde springa alls och tron på sig själv försvann helt. Hon försökte och till sist, efter tre månader klarade hon ta några löpsteg i skogen där ingen såg henne. Hon tog sig också till en hot yogaklass och upptäckte att hon plötsligt hade någonstans att hantera sin stress och sin ledsenhet. Nu utövar hon det flera gånger i veckan, för om Petra hittar något hon gillar, då går hon all in.

Därför har hon också lockats med till en ny klubb, i Björnstorps IF har hon funnit lyckan i löpningen igen och sänkt målet. Hon behöver inte vara först i mål, inte springa längst, inte sträva efter att slå nya rekord.

– Jag sprang veteran-SM förra helgen, första maran på ett år.

Det blev silver, inte för att hon haft det som mål, utan för att det var så vansinnigt roligt att springa. Hon har hittat adrenalinet igen, fått kicken, kommit igång. Hittat tillbaka till livet, starkare än förr.

– Men jag har lärt mig att jag måste balansera mitt liv mer och att jag ska följa mitt inre, inte vad andra säger åt mig att göra.

Ultralöpare