Jag skulle måla så här även om jag var den sista människan på jorden.

Konstnär

Thomas Henriksson från Kristianstad har Berlin som sin arbetsbas sedan 14 år tillbaka.

Han låg och sov i ateljén när den våldsamma elden bröt ut. En granne hittade honom svårt skadad precis utanför. Thomas Henriksson försattes i konstgjord koma i sju veckor med tredje gradens brännskador. Målningarna han gjorde den första tiden efteråt kallar han för fire paintings. Alla går i påträngande orange eller grått och svart.

– Jag började måla för att se om jag kunde. Eldmålningarna var det enda som kändes viktigt då. Jag minns mina drömmar från veckorna i koma. Som att vara fastbunden och inte kunna göra något åt det.

Hela ateljén blåstes ut. Thomas har renoverat den från grunden.

– Man slutar tramsa, som han säger om sin upplevelse.

Ateljén ligger i Wedding, en grön grind leder in på området med en byggnad i rött tegel som liknar en förfallen borg. Hantverkare har verkstäder här. Ett rum hyser baren Unbezahlbar.

Fram till 1933 fungerade fastigheten, som i folkmun kallas Die Wiesenburg, som natthärbärge för 1 100 hemlösa, Berliner Asylverein für Obdachlose, från 1868. Sen tog nazisterna över:

– Man lät montera ihop vapen här, och färgade flaggor till olympiaden 1936, berättar Thomas Henriksson.

Hans ateljé är på 300 kvadrat. Solen strilar in genom höga fönster. Här finns rymd, takhöjden är nio meter. En gasvärmare i taket ser ut som ett mellanting av blå kanot och jättebrödrost.

Målningar står lutade mot väggar. Thomas målar alltid i olja. Den enda färg som åldras vackert, förklarar han.

Många är flera kvadratmeter stora, de flesta i rutmönster. Färgerna är jordgrönt och dämpad rosa. Vid en första anblick ger de ett abstrakt intryck.

– Formellt sett är det abstrakt, men det kan lika gärna föreställa fönster, en husfasad i en skyskrapa, eller datapixlar.

Thomas jobbar intensivt under sommarhalvåret:

– Oljefärg torkar ju inte, den härdar. Jag målar så tjockt med färg att den inte härdar tillräckligt snabbt under vintern. Bäst är att måla om nätterna när allt är stilla.

Innan en målning tar form ska färgen blandas. Det tar 20 timmar. Att måla tar tio. Efter det har Thomas tre dagar på sig att gå tillbaka in i målningen och ändra, innan färgen har stelnat.

Thomas Henriksson kom till Berlin efter fem år i New York. Men redan när Berlinmuren föll för 25 år sedan, på hösten 1989, var skandinaverna den första konstnärsgruppen som flyttade hit.

– Ett 50-tal konstnärer slog sig ned här. Av Europas tre konstmetropoler London, Paris och Berlin var detta den enda som inte var definierad. Dessutom var här billigt då. Hus stod tomma. Det var lätt att flytta in.

De första åren bodde Thomas i en före detta pianofabrik i Treptow tillsammans med andra konstnärer, och startade den konsthall som fortfarande finns Atelierhaus Mengerzeile. När han kom till Berlin fanns ännu ganska få gallerier.

– Berlin var som en småstad: tomt på gatorna, som i Kristianstad när jag var liten - bara lite större. Väldigt hemvävt. Ingen nerv. Inte som nu. Nu bubblar och kokar det överallt.

Historiskt och traditionellt är Berlin ingen stad för bildkonst utan har haft ordet, litteraturen och teatern som främsta uttrycksformer. Thomas kallar Berlin för världens mesta kreativitetsmetropol medan New York är världens främsta konststad:

– Poängen med Berlin är att folk pratar med varandra. De gillar att tillbringa tid och diskutera över en öl eller kaffe. I New York jobbar alla rastlöst, för att ha råd att ha en ateljé. Det håller på att ske även här, konstaterar han.

Det är roligt att ställa ut i Berlin. Folk pratar om vad de ser. I Sverige håller konstpubliken tyst av rädsla att säga "fel". I Berlin är inställningen en annan. Här vet man att ingen kan ha "rätt".

– Det sorgligaste är att konstnärer drivs ut ur staden genom att levnadskostnaderna höjs så att de inte har råd att bo kvar, samtidigt som de beskylls för att gentrifiera Berlin. Men staden lever ju på inflyttade konstnärer. De utgör stadens egentliga blod.

Sedan 1990 lever Thomas på sin konst och ställer ut i Berlin, Stockholm och New York.

Han växte upp i Kristianstad, den perfekta gymnasiestaden som han kallar den. När han i 20-årsåldern började i Pernbys konstskola i Stockholm tog passionen för att måla form. Skolans rektor Börje Axelsson förmedlade den hållning till konsten och verkligheten som Thomas Henriksson ännu intar: att den viktigaste drivkraften är varför. Hur får man komma på själv.

På den tiden trodde han att konst var något magiskt man ska förstå, invigas i.

– Men konst handlar inte om magi. Konst är ett språk. Utmaningen ligger i att hitta en plats att stå stabil i, och att skapa i den. Man vet när det man gör är bra. Då behövs inga yttre bekräftelser.

– Jag skulle måla så här även om jag var den sista människan på jorden.

– Och det tar tid att göra bra konst. Gudskelov. Hade det varit enkelt hade det ju varit tråkigt. Det bästa med konst är att alla vet att ingen vet allt.

Bettina Bettenhausen