Med Lasse vid ratten går alla vägar till Bromölla

Rötterna går djupt och stolt ner i Bromöllas arbetarklassmylla. Lars-Erik Nöbbelin, eller Lasse för alla som känner honom och det gör alla, har i hela sitt liv arbetat med att köra från Bromölla. Men han har alltid kommit tillbaka.

– Bromölla är navet i mitt liv. Här började jag min yrkeskarriär och här slutade jag den. Här är jag född och här vill jag sluta.

Fast det tänker han inte göra riktigt än. Fattas annat för en man som var yrkesverksam till 77 års ålder och som fortfarande hjälper ena grabben med leveranser om helgerna.

– Jag tycker ju att det är så roligt. Människor och motorer, det är livet det.

Motorintresset kom kanske från tidsandan, han minns bara hur tvärsäker han var på att det var chaufför han skulle bli. Men mor hans argumenterade ihärdigt emot. Han skulle skaffa sig en yrkesutbildning och chaufför var ju inget yrke.

Så 15 år gammal stegade han in som bagarlärling på Bångs lilla bageri, lätt motvilligt.

– Förstå mig rätt, arbete har alltid varit en stor drivkraft, men kanske inte just det arbetet. Jag hade varit springpojk innan och sålt choklad på Skandiabiografen som 12-åring – för då kom man in på de barnförbjudna filmerna, så främmande för arbete var jag inte.

Lasse var en driftig ung man med andra ord. Uppväxten med alla kusinerna på farfars torpargård vid Ivetoftas strand hade gjort honom mycket påhittig.

Och snart nog efter att han tagit sitt körkort fick han ett erbjudande om att börja köra på ett åkeri i Bromölla.

– Efter morgonpasset då jag bakade var jag också med om att köra ut bullar och bröd. Jag drogs liksom till körandet.

Han tog förstås åkerijobbet direkt. Men han avslöjar att han fortfarande kan rulla släta bullar med båda händerna samtidigt, som en äkta bagare.

– Men jag gör det inte gärna.

Så han blev chaufför till sist. Och älskade varje mil av det. Han har räknat ut att han kört 900 000 mil i yrket. Inom Sverige, men också ute i Europa när han började köra buss.

– Tänk att jag har fått se hela Europa och fått betalt för att göra det!

Som lastbilschaffis var det främst åt Ifö han körde. En period provade han på att jobba på Iföverken, det gjorde ju alla andra släktingar, men han längtade ut till vägarna igen. Han blev åter en långkörare, körde mycket till Stockholmstrakten. 1973 kompletterade han med ett busskort. Han hade kört buss tidigare, åt idrottsföreningen, men då behövdes inget särskilt kort. Och nu när han ändå hade det skulle han ju använda det och började köra extra åt Olssons buss och senare hos Isakssons innan han som pensionär körde åt Bromölla Buss på heltid.

Det var in- och utrikes, dagsturer och veckolånga resor ut i Europa.

– Visst har det varit roligt att få se så mycket, men att få göra det tillsammans med allt trevligt folk, det har varit det roligaste.

Bra minne har han också Lasse, och minns de flesta ansikten som suttit i hans bussar. Att snacka bort en stund är det ljuvligaste han vet och han tycker om att prata om det mesta. Han besöker ålderdomshemmet och pratar med de gamla och sjuka.

– Det ger mig en del tillbaka också.

Om fredagar äter han herrfrukost på Drejaren med ett gäng gamla chaufförer och efter frukosten tar de sig alltid en tur ut i Skåne, Blekinge eller Småland och ljuger lite för varandra under en fika. Ett utmärkt sätt att sluta veckan, hälsar Lasse.

– Att köra en runda, det är min största hobby, även om jag får hålla mig till en liten Golf numera.

Ofta går turen till sonen Richards familj i Drögsperyd, där även en del gamla jobbarkompisar bor. Men återvänder till Bromölla – det gör han alltid.

Om bussturerna han rattat ut i Europa