Far och dotter räddar liv i hop i Åhus

Larmet går. Inom fem minuter ska de vara på stationen, deltidsbrandmännen i Åhus. Det går på ett kick att vakna, menar Jörgen Mårtensson som varit deltidsbrandman där i nära 50 år. Ännu enklare sedan han i julklapp fick en onepiece som han använder under sin jourvecka, bara att kliva upp, hoppa i den och sedan ge sig ut. Dottern Mathilda kör till brandstationen i pyjamas om det behövs, på med det nya brandstället och så ut till branden, bilolyckan, sjukdomsfallet.

– Visst är adrenalinkicken en av de saker man dras till, men ännu mer möjligheten att konkret hjälpa en drabbad person och faktiskt samhället, summerar Jörgen sitt kall.

Men nu är det slut, nu får han använda onepiecen att lulla runt i hemma. Kanske stå i fönstret och se grannen och dottern Mathilda rusa ut på kommande larm. För nu blir han pensionär på riktigt.

– Jag vill ju inte egentligen, men åldersgränsen vid 68 år skarp. Vi får inte vara kvar längre, även om vi klarar fystesten.

Jörgens far var brandman så han har levt med larmen och jobbet sedan innan han kunde gå. Alla i byn vaknade när larmet gick, det var en siren på stationen som då låg i hamnen.

– När jag började som reserv 1974 hade vi 15 larm om året. Nu är vi uppe i 225. Så verksamheten har verkligen ändrats.

Då, när Jörgen var ny, åkte man mest på bränder. Med tiden har det blivit bilolyckor och sjukvårdslarm. Om somrarna blir det några drunkningslarm som de får åka på. Och så har Jörgen varit ute på två flygolyckor, under samma år.

– Det var 1978, ett plan brakade ner på stranden i Yngsjö, där gick det bra. Sedan var det ett militärflyg som kraschade i ett sommarstugeområde, där omkom en av piloterna.

De senaste decennierna har Jörgen varit styrkeledare, där han är den som har överblicken och som leder arbetet på plats. Sedan tre år tillbaka basar han också över sin dotter, Mathilda.

– Det går jättebra, säger båda i mun på varandra.

– Han kommer att bli saknad, säger sedan Mathilda.

Hon har förstås också vuxit upp med brandkårens konstanta närvaro, ibland gick larmet när familjen var ute och körde, då fanns ingen tid att köra hem barnen utan de fick vänta på stationen medan pappa gav sig ut.

– Men jag dras också till att kunna göra en insats för samhället och människor i en utsatt situation. Det känns fint att släppa allt sitt egna och göra en insats för andra.

Mathilda var tillsammans med ytterligare en tjej (Kajsa Olsson) de första kvinnorna på stationen 2018. Hon tycker att de blivit mycket väl bemötta i alla sammanhang. De behövs konstaterar Jörgen. Fystesterna tyckte hon var svåra i början, men nu är de inga problem, hon tränar mer nu än när hon antogs.

När hon hör Jörgen berätta slås hon främst av att säkerhetstänket är så långt fram jämfört med förr.

– Hade du följt dagens regler och haft sele på dig hade du aldrig trillat ner från det där plåttaket när Glashyttan brann, säger hon menande till sin far.

Även om det är tufft med hårda fysiska krav och tillgänglighet under jourveckan var tredje vecka och en sömn som störs, så finns det inget som går upp emot att rädda en människa till livet, konstaterar Mathilda.

– Det är inte alltid det går förstås. Men att komma till en person som fått ett hjärtstopp, där personen är avliden när vi kommer men lever när vi åker därifrån för att vi har kunnat ge den hjälp som krävs – det är en häftig känsla.

Till sist, Mathilda vad är din pappas styrka i jobbet?

– Att han är så lugn, och litar på oss när vi är ute, han låter oss tänka själva men finns alltid där när man behöver.

Och Jörgen, vad är Mathildas styrkor?

– Allt. Dessutom har hon sjukvårdsbiten och omvårdnaden i sig, så hon är jättebra.

Det, poängterar han, är alla i Åhuskåren – verkligen jättebra.