Fenomenet människan

Jag tänker på en kvinnlig vän som var betydligt äldre än mig. Hon var flickaktig och barnslig, men samtidigt klok och erfaren. Hon var poetisk och filosofisk, fantasifull och med en stark dragning till andlighet och mystik. Samtidigt var hon mycket vetenskaplig, logisk och analytisk. Hon hade ett starkt allvar, men också slagkraftig humor. Hon var skör och känslig och viljestark och envis. Hon hade ett stort lugn som vattenytan en stilla sommardag och hon var mentalt rörlig som den dansande vinden över sommarängen.

Men nerverna kom lätt i dallring och ilskan kokade över. Hon var min bästa vän under många år, men en struntsak gjorde att vänskapen bröts. Den återhämtade sig aldrig och för några år sedan såg jag hennes dödsannons i tidningen.

En manlig vän som jag har är ordfattig och karg. Trots att han har ett kreativt yrke. Tyckte du om den där filmen, frågar jag. Jodå, svarar han. Sedan blir det tyst. Han kan vara sluten och otillgänglig, men ändå agera helt annorlunda. När jag fyllde femtio berättade jag för dem som jag kände att min arbetsgivare inte alls uppmärksammat detta. Alla beklagade detta. Men han blev så arg att han ringde upp personalassistenten och skällde ut denne.Han kan verka fyrkantig och materialistisk och är inte alls intresserad av det andliga i livet.

Samtidigt är han inte begiven att samla på hög eller göra karriär. "Jag har det så bra", säger han. Han är otroligt förtjust i barn, men vill absolut inte ha egna barn. "Mentalt sätt är jag bara tolv år", säger han. "Inte tretton? Nej tolv."