Hon vill forma en ny generation fina människor

Det sprudlar av energi från förskolechefens rum på Möllekullens förskola. Nu sitter hon visserligen inte där så ofta, Vildana ”Lilly” Alisehovic, utan spiller över av sin glädje, driv och vilja över hela förskolan. Möllekullen har varit hennes yrkesmässiga hem sedan hon blev klar förskollärare och hon är så tacksam över möjligheterna föräldrakooperativet gett henne. Både som trodde på henne när hon var ny, och som nu låter henne sikta mot framtiden efter eget positivt huvud.

Drivet tror hon föddes i ilskan över att tvingas fly sitt hem. Hon hade visserligen haft en hel del för sig tidigare också. Pluggade statsvetenskap på universitetet i Sarajevo samtidigt som hon drev en klädbutik.

– Vi hade hört om oroligheterna och om att det kanske kunde bli krig. Men vi trodde aldrig det var på riktigt, vi var ju ett och samma land och man tänkte väl aldrig på vem som var vad.

Men det blev hon snart varse om. Utkanten av staden där hon bodde var en av de första områdena att drabbas. Flykten blev hastig. Riktningen mitt i all chock given – Lillys syster hade tidigare flyttat till Sverige. Lilly, föräldrarna och dåvarande pojkvännen kom hit 1992.

– Att på så sätt förlora hela sin identitet var fruktansvärt. Ännu värre var att se mina föräldrar tappa allt. De som varit tryggheten i mitt liv, som kunde allt, var nu som barn. Utan språk, utan nycklar in i samhället, utan försörjning. Vi var helt nollställda.

De erbjöds att bo i flyktingtälten på Rinkabyfältet, men valde att hyra en lägenhet. Totalt fick de fyra personerna 6 000 kronor per månad. Hälften gick till hyra.

– Ja, inte var det enkelt. Men det gick.

Först var Lilly apatisk. Trodde kriget skulle ta slut snart, att hon skulle få komma hem. Istället fick hon se blodiga strider, vänner bli fiender.

– Jag blev så arg över vad de tvingat mig till och bestämde mig för att klara mig själv i mitt nya land.

När hon sa till syon att hon tänkte klara sfi:n på några månader och sedan fortsätta till högskolan möttes hon av skepsis. Tre månader senare var hon klar och kunde börja på komvux för att läsa in några ämnen hon saknade. Samtidigt hade hon precis fått barn, hon cyklade hem och ammade på håltimmarna.

– Det är klart att det var tufft. Samtidigt fick jag städjobb på Bäckaskogs slott, de tog verkligen hand om mig där. Jag har mött så många härliga, fina, öppna människor sedan jag kom till Sverige och bestämde mig för att detta var hemma.

Hennes politiska intresse dog med kriget. Istället var hon besatt av att jobba med något fint, något hållbart inför framtiden. Valet föll på barnen, på en oförstörd generation..

– Det var självklart egentligen. Jag har aldrig ångrat mig.

Med samma självklarhet har hon blivit familjehem. Hon vet vad det innebär att känna sig ensam i världen och vara i behov av stöd. Hennes positiva attityd till livet och smittande glädje är ett medvetet val. Hon hoppas hon kan inspirera andra. Det är dock en sak hon inte gillar. Att fylla 50.

– Jag hatar att åldras. Jag vill vara ung, snygg och vital i 100 år och sedan dö knall fall. Att åldras är sämsta idén någonsin. Jag är tacksam för klokheten och friheten som kommer med åldern men att känna sig svagare är inte roligt.

Samtidigt har hon med åren lärt sig njuta av livet, uppskatta glädjen och prioritera det hon mår bra av. Som det här att fira ”allt som går att fira”.

– Jag är ateist, men född bosnisk muslim. Jag firar den kristna julen för jag älskar julpynt. Allt som innebär god mat och söta kakor, det firar jag.

Alltså även 50-årsdagen, om än med visst motstånd.