Erik Larsson hade en tuff uppväxt. När han bara var sex år tog hans mamma Anna livet av sig i dammen uppe vid Hillehaga, Kaffatorpet. Fadern Magnus och de fem barnen flyttade till Hemmingslycke, och hushållerskan Gerda tog hand om barnen. Efter en tid gifte Magnus och Gerda och det blev ytterligare nio barn i familjen. De flyttade sedan till Borgeby och det var därifrån den då 22-årige Erik och hans storebror John emigrerade till Kanada. Det var 1928, resan gick via Liverpool till Halifax.

Och vid ett bord i Fjälkinge sitter nu Eriks son och svärdotter, välmående och glada över att ha fått återknyta kontakterna med familjen i Sverige.

– Det är det bästa med hela resan, att få träffa familjen, säger Keith Larson.

Hans pappa fick en tung start i Kanada, men hoppet levde. Bröderna tog tåget till Winnipeg, troligtvis var det där de fick höra var det fanns land att köpa – långt upp i norr. Där fanns andra svenskar och norrmän, och bröderna fick varsitt markområde om 64 hektar vid Stump Lake att slå ner sina bopålar på. Fast det var först 1934, efter att Erik blivit kanadensisk medborgare, som han fick lov att äga sin mark.

Han bodde i över tio år i vad vi idag skulle kalla ruckel, en enkel boning som han fått bygga själv av material på tomten. Hans bror fick en tomt tilldelad en bit bort och de följdes åt, bröderna. Tills John och hans sexårige son Fritz dog 1948.

– De var ute på en familjesammankomst med många andra, när sonen som inte kunde simma, trillade i vattnet. John hoppade i för att rädda honom, men hans tunga rock gjorde att båda drogs ner i djupet. Det var en chock och stor sorg för Eric, berättar Keith.

Han visar bilder på både det första huset och området i Saskatchewan. Det är svårt att tro att Eric (som han ändrade stavningen till) kunnat överleva. Det kan i området bli minus 45 grader och där finns en hel del björn och varg. Eric hade en dags vandring till närmsta butik för att köpa förnödenheter. Emellanåt levde han på torkat älgkött och te.

– Han fick lita mycket till sig själv. Han jagade och fick mat på det sättet.

I början jobbade han också åt ett skogsföretag där man fällde träd hela vintern. Han jobbade en säsong 105 dagar i sträck, med enkla verktyg, för mindre än två dollar om dagen. Han jobbade också åt lantbrukare i trakten.

Det gjorde att han senare kunde köpa mer mark på ett lite bättre ställe, bygga ett rejälare hus och bli lantbrukare på allvar. 1949 träffade Eric Svea, som kommit till området från Härjedalen när hon bara var ett år. Sex år senare föddes Keith.

– Jag hade en bra barndom, hjälpte till på farmen, var med och jagade när jag blev äldre.

Keith ler, visar en bild: familjen tog hand om en björnunge som matades med nappflaska och blev tam som ett husdjur.

– Yogi, han var lugn så länge han fick mat.

Keith tog över gården och brukade den tills han gick i pension för några år sedan. De bor kvar, men har sålt lantbruksmarken. Det är fortfarande tio mil till närmsta större stad, så ingen av parets fyra döttrar har varit intresserade av att ta över.

Paret har också haft en jaktfirma, fött upp kronhjort och har kvar en liten rörelse som säljer mark och stugor.

Det är tredje gången han är i Sverige, Keith. Han bor hos sitt kusinbarn, Yvonne Olsson i Fjälkinge. De har rest runt för att se olika minnesplatser men också för att träffa släkten.

– Första gången var 1975 och det var speciellt. Vi har inte haft någon släkt i Kanada och här i Sverige finns hur många som helst. Det var en stor upplevelse att komma hit.

Även Eric åkte tillbaka ett par gånger. Hans far, Keiths farfar Magnus, levde tills några dagar innan han fyllde 100 år. Han dog just när Eric och Keith var på besök.

– Mina föräldrar talade svenska och jag har kunnat förstå, men det finns inte mycket kvar. Ni måste prata väldigt långsamt för att jag ska hänga med alls, erkänner Keith.

Årets resa har inneburit en mängd studiebesök, på Absolut Home, Ikeas museum, Kosta-Boda, Marinmuseum, Svarta bergen och en rad slott. Och släktträffar, bland annat har de träffat en av Erics yngsta tvillingbröder som är 95 år idag.

Och så har de varit på Rinkabyrestaurangen 1kök, eftersom Keiths farmor Anna kommer från Friskatorpet där.

Keiths fru Linda tycker att svenskar och kanadensare påminner om varandra till sättet.

– Det finns ett lugn och en vänlighet, man blir bjuden på kaffe vart man än kommer.

Gästvänligheten fungerar åt båda hållen, Yvonne och hennes familj har varit över i Kanada och hälsat på. Eric Larsons mod att söka äventyret har gett släktgrenar tvärsöver jordklotet. Själv dog han 1996, 90 år gammal, men minnena och släktbanden lever kvar.