Krönika Livsfrågor

Vari ligger det som är jag? Att se en närstående förändras, av ålder eller sjukdom, väcker många frågor. Vid min morfars sjukbädd frågar jag: Vem är du nu?

Är du den ständigt funderande, klurige, tankspridde, skrattande, skämtande, fräcke, utmanande, humoristiske, djupsinnige man med orden som verktyg som jag lärde känna som barn? Eller är du denna trötta, avmagrade, ibland förvirrade man som nu ligger framför mig, med svårigheter att få fram varje stavelse.

För mig är svaret enkelt. Du är min morfar. Mannen som läste mina första dikter, hittade något fint i rim som "ros och nos", och hade mina senare poem inramade på skrivbordet på jobbet.

Mannen som hittade något originellt i alla mina små historier, och utvecklade min fantasi genom att själv sväva ut i godnattsagor om trollet Bambam och buspojken Bill. Du är mannen som tog mig med på resor, både i språket och i landet. Mannen som gjorde mig till sekreterare i sin haikuklubb när jag var tio år gammal, och lärde mig äta med japanska pinnar.

För många andra, runtom i världen, är du någon helt annan. Deras uppskattade professor, deras akademiska like, åsiktsmotståndare, värd på gästhemmet i Vittsjö, poeten, hembygdsforskaren, maken, fadern, svärfadern, fosterbrodern, vännen.

För oss alla är det lika svårt att se dig nu, nästan tio år efter den första hjärnblödningen. Har du blivit någon annan?

Men så i bland, där i sjukrummet på äldreboendet, möts våra blickar. Din och min. Morfar och barnbarn. Med örat nära din mun kan jag uppfatta orden. Lösryckta ord som jag ändå, genom banden mellan oss, kan tolka och förstå. Du berättar något.

Minns eller frågar. Du ber mig slå upp ett ord, fortfarande med samma kunskapstörst. Du ber mig berätta, eller sätta igång en kassettbok. Bara lyssnar och tittar.

Med ens vet jag: Du är den du är.

Samma person, bara väldigt trött.

Eva Emmelin