Lisa Axelsson: Lisa Axelsson: Livet är för kort för att inte fira nuet
Den här terminen ska jag få en ny lärare. Det är spännande. Det är det alltid, att få en ny lärare som har fått det aktningsfulla uppdraget att lära en saker. Från egen erfarenhet vet jag att den goda läraren kan förändra liv.
Den allra viktigaste lärarrollen axlar förmodligen alla föräldrar. På den fronten har jag haft tur. Mina föräldrar, två helt normalbegåvade personer på pappret men två minigenier i min mening, har gett mig några av de viktigaste läxorna om livet. Följande är exempel på vad de har lärt mig: några harmlösa dammråttor har ingen människa dött av, tänk själv, samt helgen är för kort för att inte firas.
Under min uppväxt var vi fem-sex familjer som i tid och otid fixade fester och andra upptåg. På gamla videosekvenser tjoar barn och vuxna i kapp i ett saligt kaos. Där och då, fanns bara här och nu. Revyer, programinspelningar och maskerader där alla lekte på lika villkor. Från dessa föräldrar lärde jag mig inte bara vikten av vänskap, men också att livet alltid är värt att firas. För det kommer jag aldrig kunna tacka dem tillräckligt.
En annan betydelsefull lärare träffade jag i våras när jag jobbade på en språkskola på den colombianska landsbygden. Då jag kom till byn kunde dess invånare och jag bara kommunicera genom konfunderat kroppsspråk. I slutet av min vistelse höll jag inte bara tvåtimmarslektioner på spanska, utan jag hade fått vänner för livet.
Allt på grund av min goda lärare Daniel.
På universitetet där jag nu studerar mitt fjärde år är många av mina lärare egentligen professorer som tvingas undervisa för att få fortsätta sin forskning. Det märks. Den didaktiska analysen lyser ofta med sin frånvaro.
Daniel liknande mina universitetslärare i den mån att han var expert på sitt ämne, men med den lilla skillnaden att han inte hatade sina elever. Under våra lektioner styrde han upp hela världen. Vi diskuterade globaliseringens för- och nackdelar. Dissekerade begreppet framgång och försökte bena upp vad det egentligen innebär att vara lycklig i nuet. Vi blev tvingade att tänka själva. På spanska. Vi sammansvetsades sedan genom TV-shower, teaterföreställningar och karaokeuppträdanden. Precis som mina föräldrar gjorde för oss som barn.
I dag trängs här och nu med där och då och någonstans härefter. Att jag är dålig på att förvalta nuet grämer mig inte så mycket längre. Jag har lärt mig att det inte spelar någon roll vilket tidsrum jag förhalar mig i, så länge jag finner glädje där. Och i min nya lägenhet är jag lycklig. Här har jag låtit min kärlek och bästa vän flytta in, och till helgen ska vi ha fest trots flyttkaoset.
Kanske ska jag bjuda min nya lärare.
