Min bokälskare

Verkligheten överträffar dikten – när jag studerade i Lund, hette bibliotekarierna vid teologiska institutionen Frid & Fröjd.

Deras akademiska lugn tillhör svunna tider. Numera lever jag i ett konstant minfält av kringströdda leksaker och mer eller mindre högljudda trotsåldrar, så hör gärna av er, Frid & Fröjd. Lite lugn på ert bibliotek skulle inte en luttrad morsa tacka nej till.

Eller var som helst förresten. Fast det är klart, det är något speciellt med den där dammiga stillheten på ett väl ingånget bibliotek...

Där det finns plats för tystnad, mellan raderna, om man så säger.

Bara ring, jag är öppen för förslag!

I mitt första bibliotek, det pampiga Stenhuset i Östanå, härskade fru Magnusson. Med brillor på näsan granskade hon sina låntagare innan hon lät stämpeln kungöra att man var befunnen värdig. Det var en högtidlig procedur, inga plastkort att dra igenom någon lånemaskin där inte. Nog var väl vissa saker bättre förr? Riktigare och mer romantiska, typ. Och framförallt begripliga.

På tal om romantik, bakom fru Magnussons skrivbord mötte jag Leonardo da Vinci, och det, kan jag garantera, var kärlek vid första ögonkastet. Hans alter ego hängde där bakom glas och ram; mannen inskriven i en cirkel, med fyra armar och fyra ben, för att klargöra proportionerna.

Å, vad han var vacker med långt renässanslockigt hår.

Resten är konsthistoria.

Ett par gånger i veckan träffades vi i smyg, Leonardo och lilla jag, bakom ryggen på fru M. En stulen stund av lycka. Han höll fast min blick, medan hon böjde sig över min lånebok och omsorgsfullt noterade titel och datum.

Med blossande kinder skyndade jag sedan hem för att läsa och läsa, så jag kunde få en förevändning att komma tillbaka.

Många år senare besökte jag da Vinci-utställningen i Malmö och införskaffade en reproduktion av min första kärlek. Underligt nog kan jag inte minnas om själva originalet fanns med bland konstverken, men den perfekte mannen är ju när allt kommer omkring, bara en skiss, ett utkast...

Ett lyckades han med, min bokälskare, och det var att fyrhändigt peka ut hyllmeter efter hyllmeter med dikter och verkligheter för mig. En tös från Kattarp, Östanå, där stjärnhimlen om vinternätterna är "som ett hammarslag i skallen", för att citera Bodil Malmsten.

Och sommarnätterna med Harry Martinsons ord " ... liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning och bärs bort på ljusa hav. "

Dessa rader är min lycka.

Det är stort när orden är de rätta.

Det ger kontur åt livet.

En som visste allt om ordens makt var hovpredikant Uno Karlsson. Ett par texter har jag med i hans antologi, och här kan det vara på sin plats att bjuda på den om Leonardo.

Genom en lucka i molnen

en tidsförskjutning han själv konstruerat

glidflyger Leonardo da Vinci

mot tjugohundratalet

Inte ens sekler

har något att sätta emot

hans fria tankes kraft

På låg höjd navigerar renässansmänniskan

från himlens vänstra hörn

till dess högra

En tillfällig besökare som hinner samla ihop

och montera ismernas uppgång och fall

i sin evighetsmaskin

innan han flyger vidare ur bild

och tiden sluter sig

Eva Thors