Ögon

Vår buss stannade i en by på kambodjanska landsbygden. Barn i olika åldrar ”överföll” oss. Ljudnivån var enorm. Man pratade i mun på varandra, fnissade åt oss och hängde i våra jämförelsevis vita armar. Som vanligt på dessa breddgrader fick min närmaste och andra män acceptera att deras gråsprängda skägg blev sevärdheter. Överallt tittade mörka ögon fram bakom en kolsvart lugg. Ögon fyllda av glädje och skratt men också av vädjan.

Men alla hade inte ben att stå på eller en hand att sträcka fram. Aldrig tidigare har jag sett så många barn och yngre med avklippta armar eller hopsnörda benstumpar. Kambodja är ett land fyllt av minor. Många, många skadas årligen och går ofta en tiggande framtid till mötes.

Utanför husen eller snarare skjulen, koktes en sorts sockerblandning i stora grytor. Små smutsiga händer och fingrar sträckte fram bananblad fyllda med den hemkokta ettersöta röran. Förlitande oss på de svenska vaccinationerna och rörda av deras tillgivenhet smakade vi.

Man blåste i hemgjorda flöjter och såg gärna att vi köpte. Och för en billig peng köpte vi flöjter i parti och minut, inte för att vi visste vad vi skulle ha dem till, men det var ett sätt att kunna bidra med något om än med så lite.

Från tidigare besök i den här delen av världen vet jag att för barn i skolåldern är pennor ”hårdvaluta”. Mest åtråvärda är kulspetspennor med tryck. Att jag fyllt mina fickor med svenska reklampennor jag fått i olika sammanhang, upptäcktes snabbt.

På någon penna stod det BRIS, Barnens rätt i samhället. Det var med kluvna känslor man såg den i handen på en 8-årig pojke med bara en arm. Hur stor var hans rätt i sitt samhälle, hans framtid, hans hopp? Inte var det många engelska ord de kunde och vi kunde ännu färre på deras khmerspråk , men ögonens språk är internationellt.

Utan att moralisera undrar jag om barn i västvärlden kan stråla av större lycka inför en julklappshög än vad de kambodjanska bybarnens ögon strålade inför en reklampenna? Jag tror inte det är möjligt!

Vi mötte mammans ögon när hon med sitt barn på höften sträckte fram en hand och bad om mat, vi har sett den gamla trötta blicken hos mannen som cyklade omkring med hela flyttlass och kokosnötstransporter. Vi har sett pappans stolta ögon över mopeden som hela familjen kunde åka på. På röda khmerernas tortyrplatser mötte vi nutidshistoriens förtvivlade ögon via bilder från terrorväldets tid.

Överallt ögon, välståndets såväl som nödens. Ögon som gett många funderingar och perspektiv, också på livskvalité. Den materiella livskvaliteten är ju mycket sämre där än här, men det finns annan livskvalitet där de är rika och vi är fattiga. Begrepp som stress, utbrändhet och vissa vällevnadssjukdomar är till exempel helt främmande där. En kulturkonfrontation sätter också fokus på vad vi har i vårt land att vara tacksamma för, vad som egentligen är viktigt och vad som är bagateller under vår värdefulla livstid.

Det kändes abrupt att komma hem till mörker ,adventsljus och reklamens fråga vad som kommer att bli årets julklapp. Men advent är också förknippat med ett barns ögon; "ljuset bär oss. Gud är nära i ett litet barn som ser oss." (psalm 843). Adventstiden för oss ljus efter ljus närmre jul, påminnande om att Gud kom till oss som ett barn med ögon som fäster sin blick på oss, vill möta oss.

Ibland behövs inga ord, det kan ändå bli ett möte. Som för oss i den kambodjanska byn. Där var vi mycket långt borta från all julbrådska men väldigt nära vår adventstids innersta budskap; Gud är nära!

Pia Wiktors

är kyrkoherde i Bromölla