Om att tro för att kunna se

Den handlar omde fyra barnen Peter, Edmund, Susan och Lucy som återvänder till Narnia och där träffar de dvärgen Trumpkin. Tillsammans ska de sen ansluta sig till Caspian och de andra. Ett viktigt tema i boken är att Aslan försöker leda dem den smartaste vägen dit som bland annat går genom en ravin. Kruxet är att det bara är Lucy som ser lejonet och de andra tvivlar på att vägen är så smart. Så när de röstar om saken så blir det den förnuftigaste vägen i deras tycke, det vill säga fel väg.

Aslan går efter och försöker förmå dem att vända om men han är osynlig för alla utom för Lucy. De andra saknar tron, de litar inte på Lucy och det hindrar dem att se den Osynlige. Men när de till slut tvingas vända om så börjar de andra, steg för steg att se mer och mer av Aslan. Allra sist att se honom är dvärgen som inte alls tror på lejon.

När recensentenindigneras över detta och över hur Lucy för "sjuttonde gången tjatar om att de måste tro för att se" så måste jag medge att det var med viss förväntan som jag gick för att se filmen. Därför var det med stor besvikelse som jag insåg att ovan nämnda tema var krympt till ett minimum. Inte en enda gång uppmanar Lucy de andra att tro, han måste ha blandat ihop filmen med boken.

Att ett visst måttav tro är nödvändigt för att kunna se är väl annars kanske inte så konstigt. Det vi ser styrs ju mycket av våra förväntningar, av det vi tror. Vill vi inte se ett visst samband, oavsett om det handlar om religion eller något annat, så kommer vi också att ha väldigt svårt att se det.

Böckerna om Narnia är visserligen barnböcker men det finns många saker där som man kanske måste vara vuxen för att förstå. Det är lite synd att detta plockas bort, när man gör film av det så är det enda som återstår en äventyrshistoria i fantasy-genren.

Ändå vill jag inte såga filmen helt, den är absolut värd att se och de kristna motiven har inte försvunnit helt. När de stridslystna kung Peter och prins Caspian vill gå händelserna i förväg och anfalla den onde Miraz på hans hemma-arena påminner Susan dem om vem som verkligen besegrade fienden förra gången.

Men pojkarna vill inte vänta på Aslans ingripande, "Den här gången måste vi agera på egen hand". Och så går det som det går.

Filmen är bra men boken är bättre och kanske man inte ska ha för höga förväntningar att en boks alla resonemang och motiv ska kunna rymmas i en film på drygt två timmar.