Prisad och stolt formgivare ställer ut i påsk

Det tog honom tio år att lära hantverket. Genom att sitta bredvid, göra tråkgörat, för att sedan när ögat sett tillräckligt också få prova med egna stela händer. Det är svårt att arbeta med glas. Lennart Nissmark vet efter 25 år som formgivare.

– Det är ju ett levande material. Du måste ha en tanke med vad du ska göra, som ögat måste se hur det ska göras samtidigt som fingrarna måste följa med i varje liten skiftning. I början är fingrarna som ståltrådar, stela och ovilliga att fatta.

Ändå var det något med glaset som satte sig innanför skinnet, alldeles runt hjärtat när Lennart som tonåring klev in genom glashyttans dörr. Först bara som någon slags arbetsmarknadsåtgärd. Sedan som möjlig framtid, för att nu vara ett framgångsrikt formgivar- och konstnärsliv. En livsstil. Som han bär med stolthet.

– Jag visste ju inte att jag hade något konstnärligt i mig. Pappa var isolerare och mamma ekonom. Jag tyckte inte om skolan, den passade inte mig.

Han satsade på att bli plåtslagare. Men det visade sig inte heller vara något som han passade till.

Så fick han då en plats på glashyttan, hos Artur Zirnsack och Hanne Dreutler. Det dröjde inte länge förrän Lennart vill lära, bli bättre, behärska konsten. Han tränade på raster och så fort det fanns en chans. Så började en lång väg till den han är idag.

- Det är läroår i början, minsann inga herreår. Det vore förmätet att tro att jag var ämnad för detta, tvärtom handlar det om att jag kom till rätt personer som formade mig. Jag hade två bra läromästare som lät mig försöka, Hanne lärde mig om färg och form och Artur om själva glaset. Och själv är jag envis som en snok, säger han.

Lennart började när han var 18, och fick lära sig veta hut, att instruktionen ”nu” när det gäller glas verkligen betyder i exakt denna sekund och inte om två.

När han var bara 24 blev han den förste i Sverige som fick ta emot Vicke Lindstrandstipendiet. Ändå räknar han inte med att han var fullärd då, det tog ytterligare många år innan han vågade sig på att själv börja formge och då han kände att han verkligen förstod materialet.

– Det är ju energi i omlopp så det gäller att vara produktiv på ditt pass. Därför är lärlingsskapet så viktigt, du kan inte läsa dig till detta. Det är mycket bättre att själv få trampa hyttgolv.

Han skapade i många år för glashyttan innan han provade på egna former. Men det visade sig gå bra. Första skulpturen kallade han ”Wave”. Inspiration hittar han mest överallt. Han är skarpt förtjust i 60-talets estetik, vilket syns här och där. Till skulpturer vill han gärna ha genomskinligt glas, men han jobbar också med mycket färg.

Arbetet med det rörliga glaset gör det svårare att leka fram något, framför allt dyrare. Man måste ha en rätt klar tanke med sig in i hyttan, menar Lennart.

– Jag är ingen duktig tecknare så jag gör alltid en prototyp först, som en skiss i glas.

Den ställer han sedan på en plats han ofta passerar, så att han påminns och ser om den passerar den där hårda självcensuren. Genom åren har han lärt sig att inte vara enbart egoistisk och skapa konst. Han måste se till företaget också och ekonomin och formge sådant som går att göra i flera exemplar.

– Visst kan jag ibland önska att bara få syssla med konstglas, men det handlar om att producera till vardagen också.

Sista biten glas som är kvar i ugnen för dagen, det är den han ofta testar nya idéer med. Kreativiteten måste ut, idéerna måste få luft.

Därför håller han öppet i påsk, trots inställd påskrunda. Han menar att det nog ska gå att hålla avstånd, kanske får man vänta en stund utanför Glashyttan innan man kliver in. Kanske hinner han göra en liten retroutställning över sina 25 år som formgivare. Han tycker om att verka i Åhus, men har agenter i flera europeiska länder, han har skapat åt Christian Dior och åt Absolut, levererat till kungahuset och exporterar sitt glas till hela världen. Den stora Frankfurtmässan ”Form” har tre gånger gett honom sitt Formpris, för fyra olika produkter.

– Klart jag är stolt och glad för det! Jag står för mina produkter. Jag vet att det är bra, sedan har kanske inte alla samma smak, men bra, det är det.

Är det något han önskar för framtiden så är det att skolan och föräldrarna skulle lära det uppväxande släktet om estetik och svenskt glas. Ja, om hantverk och konst över huvudtaget. För att de ska förstå priserna, förstå arbetet som ligger bakom en glasvas som inte är formpressad åt ett dussinvaruhus.

– Annars har konsthantverket ingen framtid. Och det vore jäkligt synd.