Respekt

Jag ligger i min stora, sköna, varma säng. Trygg under täcket. Där kan ingenting skada mig. På gatan nedanför hörs skrikande bromsar och höga röster. Men de är där och jag är här.

Här bakom min låsta dörr är jag trygg, jag kikar igenom tittögat innan jag öppnar och har alltid en lampa tänd om natten. Jag ser mig omkring på kvällspromenaden, läser av alla människor jag möter. Det kommer någon emot mig, under gatlampans sken ser jag en kvinna, och jag kan andas ut igen. Hon är förmodligen lika nervös som jag.

Även om jag inte vill så förmedlar jag denna rädsla till min dotter. Samtidigt som jag säger:

– Du ska inte vara rädd, de allra flesta människor är goda och vill dig väl.

Men hur vet man vilka man kan lita på? Kan man förutse och skydda sig själv utan att behöva isolera sig totalt? Och varför ökar våldet i samhället? Är det bara jag som känner det så?

Man skyller på brister i psykvården. Man skyller på en alltför hård uppväxt. Man menar att "klimatet" i skolan och i samhället i stort är hårt och att människor formas efter det. Man har inte resurser att hjälpa de som behöver.

Men var går gränsen? När behöver man inte längre ta ansvar för sina handlingar? Är det acceptabelt att begå brott om man fick stryk som liten? Hos vem ligger ansvaret då?

Vad driver människor till att skada andra? Brist på respekt. Jag gråter när jag läser tidningen. Jag gråter när jag ser på tv. Rubrikerna löser av varandra. Mord, våldtäkt, åldringsrån, misshandel. Barn som utnyttjas, barn som misshandlas. Respekt?

Respekt. Att ha medkänsla. Att känna något när någon annan far illa. Att drivas av en inre kraft att vilja hjälpa, att lyssna och att agera. Att våga säga: Nej, detta är fel.

Vi måste sätta ner foten nu. För nu har det gått för långt. Jag vill kunna gå ensam hem på natten.

Jag vill att min dotter ska vara trygg och att den gamla damen i huset brevid inte ska behöva känna oro och ångest i sitt eget hem. Och jag tror det handlar om respekt.

Helena Heliosson