Stillastående

En av våra döttrar satt en gång vid frukostbordet och funderade. Hon hade inte ens kommit upp i skolåldern.

Skeden med gröt dröjde vid munnen och vi föräldrar häpnade när hon plötsligt sade: "Nu -det var för en stund sen". Vår lilla tös försökte att i sin tanke fånga tiden, och få den att stå stilla. Men hon fann att det som var "nu" för en stund sedan, det var redan förbi.

Tiden står inte stilla. Så här strax efter nyårsskiftet rör sig ju tankarna gärna bakåt i tiden, och framåt. Nuet har vi bara just nu.

Det är mer än en gång jag velat stoppa tiden, och bevara nuet och leva i det hela tiden. Att betrakta en härlig solnedgång vid havet är underbart. Men att sitta och titta på en vacker solnedgång hela livet, det vore nog trist?

Trots allt är det livets alla skiftningar som gör livet spännande och innehållsrikt. Jag tänker tillbaka på året som gått; år 2003 efter Jesu Kristi födelse. Det var ett så viktig ögonblick i historien att miljarder människor rättar sin tideräkning efter den händelsen.

Att just Svenska Akademien har uttrycket "året efter Frälsaren Kristi födelse" på första bladet i sin almanacka noterar jag med tillfredsställelse.

En av upplevelserna från det gångna året som jag bär med mig inträffade i början av september. Vår församling hade haft en underbar dag på Bosarps kurs- och lägergård uppe på Linderödsåsen. Vi avslutade dagen vid den vackra Bosarpssjön. En medelålders man hade kommit till tro på Jesus tidigare under året och ville döpas.

Det var en sådan där stund av öppen himmel och glädje. Det går inte att "konservera" det ögonblicket, men jag bär med mig minnet och låter det lysa upp min vardag när jag tänker på det.

På vägen hem den kvällen hände ytterligare något underbart. Den nydöpte mannen och hans familj hade åkt hem före de vänner jag åkte med. På vägen nedanför Linderödsåsen bromsade vi in. Framför oss, på vägkanten hade han parkerat sin bil. Stillastående! Vi undrade vad som stod på. När vi tittade mot horisonten såg vi ett ljusfenomen i guld, orange och rött, som stod som en pelare mellan himmel och jord. Han klev ur sin bil och nickade mot horisonten. Jag frågade om jag skulle ta ett foto där hans siluett framträdde mot det underbara ljuset. "Nej min vän, detta vill jag inte ha på bild. Detta vill jag bära inom mig" var det svar jag fick.

Vi bär med oss små och stora upplevelser av evigheten. Just i evigheten finns inte tiden. Där är allt "nu". Evigheten är presens; närvaro.

Nu, det var för en stund se'n. Vad händer om en stund? Vad händer om en dag? Vad händer längre fram i tiden, och hur ser det måntro ut i evigheten? Tiden står inte stilla, men jag behöver stillheten både nu och då.

Det är nattsömnen till för. Det är helgen till för; vilodagen. Under tiden av vila hämtar jag kraft för åtminstone den närmaste tiden. Faktum är att det kan göra gott att bara få vara - stillastående.