Tro, hopp och kärlek
Gjorde ett experiment här om dagen. Under min dagliga promenad var jag en tur i skogen en kväll, när mörkret lagt sig som ett täcke över Åhus. Allt var skönt, tyst och just mörkt. En alldeles lysande miljö för avkoppling, inspiration och meditation. Eftersom jag inte är nämnvärt mörkrädd är mörkret befriande och rogivande. Men jag är mycket väl medveten om att många människor finner mörkret vara rofylldhetens raka motsats: skrämmande och rent av ångestskapande.
Jag vet också att mörkret är fyllt av för fantasin inbjudande frågetecken och därför kunde jag inte låta bli att experimentera lite med mig själv. Jag gick och intalade mig att jag hörde någon bakom mig och sen tog jag tiden för att se hur lång tid det skulle ta innan jag kände mig tvungen att vända mig om för att försäkra mig om att det verkligen inte fanns någon eller något där. Knappt tre minuter tog det! Trots att jag var mycket väl medveten om att det var jag själv som i allra högsta grad medvetet hade skapat detta fantasifoster – eller kanske fantasimonster!
Men hade det varit ljust, ja, då hade jag gissningsvis behövt övertala mig själv i si sådär tre kvart innan jag tvingats vända mig om för att förpassa faran tillbaka till fantasin.
Varför bor alla dessa monster i mörkret? Har du tänkt på det? Det första och uppenbara svaret torde förstås vara vi skräms av mörkret och dess förblindning. Så i takt med att mörkret faller vaknar fantasin sakta till liv.
Men det är nog faktiskt bara halva sanningen det!
Jag tror nämligen att monster håller till i mörkret därför att de är rädda för ljuset. För i ljuset, ja, där finns de ju inte alls. Det vet de säkert.
Tänk själv hur det är med verklighetens monster. När det som tynger, skrämmer eller på annat vis gör oss illa, inte går att tala om.
När det svåra tvingar oss till tystnad, då växer det till där inne i själens mörker. Växer och växer till dessa att det som från början inte var något stort, plötsligt har blivit ett stort och hotfullt monster. Om man gör tvärt om, och låter saker komma upp till ytan, ja då är de för det första inte sällan mindre än de verkade vid första anblicken och för det andra betydligt mindre skrämmande.
Nej, monster må vara läskiga där i sitt mörker. Men i ljuset är de inget annat än verklighet och sådant som behöver tas om hand av sina bärare.
Givetvis finns det betydligt bättre och psykologiskt korrekta termer för dessa monster. Men om man ger dem rätt namn, då blir de inte mindre läskiga, bara fantasilösa.
Och det är väl inget inbjudande att slåss mot?
