Tunga minnen

Det finns intemycket att vårda och minnas när livet är slut. Inte många smultronröda ögonblick att plocks fram när mörkret sänker sig. Inte många att hålla fast vid när stormvindar yr och regnet piskar. Inte mycket att ta med när man går över gränsen. Jag vet att man ska akta sig för att vara alltför dömande och kategorisk.

Den av er som är utan synd kastar första stenen, som det står i bibeln. Men kärlekslösheten svider. Ensamheten är gränslös.

Nej, man ska inte döma, i stället ska man försöka förstå. Men man kan sörja. Sörja allt det som aldrig fanns. Man kan sakna och längta så som ett barn kan längta efter en varm och öppen famn. Mikael Wiehe skriver: "Ja, minnena är tunga. Dom lever i vårt hjärta. Dom följer oss och formar det vi blir. Såren läker aldrig. Smärtan bär vi med oss. Den präglar oss och det som blev vårt liv."

Ditt liv här påjorden är slut, men allt som du sagt och gjort lever vidare på många sätt. Prästen talar fint och vackert, vilket hör till ritualen. Men hon vet ju ingenting om verkligheten. Hon vet inget om det skamliga, det hemska. Det är vissa saker som helst bör begravas långt ner i historiens mörker. Sorgen har inte alltid tillgång till fagra ord.

Ett liv är slut, men livet fortsätter. En del liv är vackra och upphöjda, några finns i ett halvdunkel och de övriga, ja de pratar vi inte om.

"Jag vet det finns ett annat liv. Jag vet. Jag vet jag kommer dit till andra sidan stjärnorna nånstans."