Vårt lilla kalla land

Vi åkte lokaltåg på Sri Lanka för några månader sedan. En helt vanlig tågresa för våra medresenärer, men för oss en speciell upplevelse.

Som de flesta andra löste vi tredjeklass biljett för att åka i fem kvart och fyra mil till huvudstaden Colombo. 1 krona och 90 öre i svenska pengar kostade biljetten. För två personer! Även för befolkningen själv är det tack och lov väldigt billigt att åka tåg. Vid vår sida satte sig en man som i likhet med många andra var nyfiken på varifrån vi kom. Sverige för honom, var ett litet kallt land i norra Europa.

På hemmagjord engelska berättade han med stolthet om sitt land, om sin tro, om sin familj, och om sitt arbete på en tidning.

"Finns det tidningar i ert land," frågade han. Det är nyttigt att få en sådan fråga! För varför skulle det ur hans perspektiv vara självklart med tidningar i ett litet kallt land?

På tåget såldes kryddor, te med mera. Vi var väl aldrig några spekulanter på de små bladpaket som troligtvis innehöll en sorts rot som färgade tänder, läppar och tandkött röda och som männen gärna tuggade på!

Efter en del farofyllda upplevelser i Colombotrafiken med för oss obegripliga trafikregler och med inslag av såväl elefanter som kor och buddistisk parad var vi redo för den rälsbundna resan tillbaka.

I rusningstrafiken var tåget fullpackat. Fullpackat på det längsgående träsätet där vi satt, fullpackat på ståutrymme, fullpackat i dörrhålen och till och med på trappstegen.

Varje centimeter av golvyta utnyttjades med ett undantag, närmast oss! Det fanns hela tiden någon decimeters luftutrymme mellan dem och oss.

Att vara en främling som man uppenbart ville ha lite distans till och kanske inte riktigt litade på, var också en erfarenhet. Nu hade vi inte direkt något emot det tilldelade utrymmet, men det gav tankar.

För vad tänkte kvinnorna som absolut inte ville bli brunare än vad de var av naturen och som klädda i sina vackra sari, med lång mörk hårfläta på ryggen var på väg hem efter en arbetsdag? Vad tänkte de om oss, förmodligen de enda "nordborna" på tåget, den ene skäggig och den andra smått gråhårig, semesterklädda och brunröda i ansikten, på ben och armar?

Som i många andra situationer och länder, fick vi återigen uppleva hur leende kan bygga broar av mänskligt samförstånd över kultur-, religions-, språk- och landgränser om det så bara är några minuter på ett trångt lokaltåg.

Hemresan bjöd på en praktfull solnedgång, men det gällde att njuta snabbt. Solen sjönk ner i Indiska Oceanen i stort sett mellan två stationer.

Min tanke var inte att ge en reseskildring från Sri Lanka utan snarare lite glimtar av tro och hopp som också en helt vanlig tågresa kan exemplifiera. Det är hoppfullt att det kan byggas mänskliga broar med ett leende, såväl på hemmaplan som långt borta. Mannen som satte sig bredvid oss förstod att han hade en annan religionstillhörighet än vi, men han berättade om vad han trodde, vad han firade för traditioner, om sin gudstro.

Hur tänker vi och hur ofta börjar vi i Sverige tala med "främlingar" på tåget om Gud? Om hur vi tror och varför vi firar våra helger?

Ett nytt år har börjat, också vårt lilla kalla land och lite grann är det väl som att ta plats på "tåget" för oss allihop. Rälsen ligger där, alltså vi planerar och fyller almanackor och tror oss i stora drag veta vart vi är på väg.

Samtidigt vet vi så lite både för oss själva, för medresenärerna och om de kommande "stationerna".

Oavsett vad resan genom 2004 innebär så är det gott att veta att Gud är med.

Inte bara på resan genom det nya året, utan genom livet.

Pia Wiktors